Göteborgsposten – 2 mars 1872, sida 5

emigrantens lif så nära att utslockna, hos den gamle återuppflamma och tilltaga i styrka, ju närmare han nalkas grafven; och märkvärdigt är det i sanning att iakttaga kurusom ingen annan lidelse är nog stark, att icke härvid trängas åt sidan. Här i staden har sedan många år en gammal svensk vandrat omkring på gatorna — och han gör det ännu — med en korg på armen och utbjudit åtskilligt kram till salu. Af öfriga härvarande äldre svenskar är han känd under det klingande namnet Ehrenbory; men detta är också allt hvad man vet med hänsyn till det som varit och är hans sedan fordom. Ingen kan med bestämdhet uppgifva tiden då han först uppträdde här, men längesedan lär det vara. Långt ifrån att söka bekantskap med hitkomna landsmän, har ban undvikit all beröring med sådana, och tilltalas han någon gång af en nyfiken på det svenska språket, händer det oftast att han låtsar ej förstå ett ord af hvad som säges, på samma gång försäkrande sig känna Sverige icke ens till namnet. Bland svenskarne på platsen är den tanken rådande, att denne man med den ömkliga figuren, den gnällande stämman, de trasiga kläderna och den bekymrade uppsynen är mycket rik; och sedan jag hört honom omtalas af den i mitt förra bref nämnde advokaten hr G. Schmidt, har jag ej så stort skäl att tvifla derpå. För några år sedan, så har neml. hr S. berättat, kom Ehrenborg till mig och anhöll på det mest bevekande sätt att jag måtte bli honom behjelplig för återerhållandet af några tusen dollars, dem man stulit från honom och hvilka troligen för alltid förblefvo borta. Detta var visst den första och enda gången på många år som han uppsökt någon landsman, och han gick då så långt i sin uppriktighet mot mig att han medgaf sig vara svensk, ett förhållande, som han för öfrigt just då tycktes vara apgelägen att framhålla såsom ett bevekande skäl för mig att med ifver omfatta hans sak. Jag har sedan, då vi råkats ute, en och annan gång försökt att komma i samspråk med honom, fast förgäfves, ty han hade funnit för godt att återtaga sin gamla förbehållsamhet. God dag, gamle man! har jag tillropat honom då han kommit linkande emot mig (han kan, om han blott vill det, gå lika stadigt som jag). Hur står det till i dag? — Åh, illa nog, har han alltid svarat. Handeln går skralt för mig, fattiga stackare. Vill inte ni köpa något, om än det allra minsta, af mig? Blott en enda gång, straxt efter den stora förlusten, glömde han att göra mig uppmärksam på korgens innehåll. Han uttryckte då i stället en innerlig önskan att få återse Sverige. Han ville dö der och undrade om han ej kunde, mot erläggandet af en måttlig afgift, så tillbringa sina återstående dagar i ett af Stockholms fattighus. — Fosterlandskärlek! Ditt heliga, höga ursprung bevisas bäst deraf, att icke ens girigbuken kan afskudda sig ditt välde! Isidor K.