Göteborgsposten – 2 mars 1872, sida 2

af polisen till fjerde distriktets vaktkontor gjort våldsamt motständ samt öfverfallit konstaplarne med hugg och slag. Vid förhöret erkände Nilsson att han varit öfverlastad, men kunde icke erinra sig om han fört oljud eller öfverfallit konstaplarne. Vittnena intygade emellertid att Nilsson varit högst oregerlig samt måttat flera slag åt konstaplarne, hvilka dock lyckades afvärja dem så att endast ett slag träffade konstapeln n:r 107 Hedlunds ena tinning. Den vidare ransakningen remitterades till rådhusrätten och blef Nilsson i afbidan derpå införpassad till cellfängelset. Gatuuppträden af artillerister. Till gårdagens session i poliskammaren var artilleristen vid 9:de batteriet af Göta art-reg:te n:r 117 Molin inkallad att ansvara för det han i Tisdags afton å Östra Larmgatan varit af starka drycker öfverlastad, fört oljud och genom sitt uppförande åstadkommit mycken förargelse, hvarjemte han gjort våldsamt motstånd då han skulle afföras till polisvaktkontoret. Till samma session voro äfven artilleristerna vid nämnda batteri n:r 57 Palm, 14 Sjöberg och 7 Hult inkallade för det de deltagit i oljudet och det förargelseväckande uppförandet, förolämpat förbigående personer samt med våld sökt hindra Molins afförande till vaktkontoret af polisen. Ovanligt nog af en artillerist erkände Molin att han varit drucken samt under inflytelse af ruset uppfört sig på sådant sätt som angifvelsen innehölle. Hans kamrater deremot förnekade att på något sätt ha förgått sig, utan hade det istället varit poliskonstaplarne som varit kitsliga och våldsamma såväl mot dem som mot Molin. En mängd till förhöret inkallade vittnen upplyste emellertid att artilleristerna under oljud och hvarjehanda förargliga upptåg en godstund uppehållit sig på gatan utanför tru Ilellbergs bolagsvärdshus, dit de velat inkomma, men ej fått för värdinnan. Sedan de äfven börjat antasta förbigående personer samt Palm tagit tömmarne från en bonde som kommit körande med häst och åkdon i hvilket Hult hoppat upp, ansågo sig de till stället anlända poliskonstaplarne, som förut flera gånger i godo ehuru utan framgång bedt de vildsinta artilleristerna vara tysta och aflägsna sig, nödsakade att arrestera dem. Då de skulle göra början härmed med Molin, som varit mest öfverlastad, gjorde denne det vildaste motstånd, hvarjemte Palm ryckte den ene konstapeln i kläderna och Hult hoppade upp på ryggen ålden andre konstapeln. Sjöberg hade endast genomzatt tränga sig emellan försökt skilja Molin och konstaplarne åt. Alla vittnena intygade att konstaplarne uppträdt på det mest humana sätt. . På grund af dessa vittnesintyg dömdes Molin att böta för fylleri och vildsint uppförande 10 rdr, för oljud och förargelse 10 rdr samt för våldsamt motstånd 30 rdr, eller tillsammans 50 rdr; Palm för oljud och förargelseväckande uppförande 10 rdr och för försök att befria häktad person 50 rdr, eller tillsammans 60 rdr; Sjöberg för oljud och förargelseväckande uppförande 10 rdr och för det han hindrat polistjensteman i utöfning af sin förrättning 25 rdr, eller tillsammans 35 rdr samt Hult för oljud och förargelseväckande uppförande 10 rdr och för våldsamt försök att befria häktad person 75 rdr, eller tillsammans 85 rdr. Vid bristande tillgång skall Molin undergå 8, Palm 9, Sjöberg 7 och Hult 11 dagars fängelse vid vatten och bröd. Slut med friheten för alltid. Stadstjenaren A. Pettersson, boende i huset n:r 2 vid Sillgatan, hade hos detektiva polisen anmält att i Tisdags på aftonen en obekant wansperson inkommit i hans bostad och under uppgift att han vore sjöman begärt logis för natten. Sedan sådant blitvit honom beviljaut hade den obekante qvarstannat i det honom anvisade rummet tills efter kl. 10 på afton då han, Pettersson ovetande, plötsligt aflägsnat sig. Då Pettersson en stund derefter ingått i ifrågavarande rum hade han at sina der förvarade saker saknat en grå rock, en boujour, en kavaj, en yllehalsduk, en hatt, två borstar, ett par glasögon med fodral och en tesked af uysilfver. At sådan anledning hade Pettersson skyndat efter den förmodade tjufven som han med biträde af poliskonstapeln n:r 30 Olsson lyckades anträffa och anhålla å Norra Hamngatan, innehafvande samtliga ofvanberörda effekter. Vid polisförhöret med den häktade, som befunnits vara benådade lifstidsfången Johan Jacob Wetterström, har han vidgått att han på sätt Pettersson uppgifvit förötvat iträgavarande ti Igrepp. Om sina senaste lefnadsförhållanden uppgaf Wetterström det han, som år 1846 blifvit af Mariefreds rådhusrätt dömd att för tredje resan stöld hållas till lifstids straffarbeteg d. 1 Januari 1670 efter erhållen kunglig nåd frigifvits från bestraffningen, men såsom varande i saknad af laga försvar afsändts till kronoarbetskår för att under 4 år hållas till allmänt arbete. Sedan han under denna tid hunnit förskaffa sig medel för öfverresa till amerika hade han under sistl. höst frigifvits från kronoarbetskåren å Nya Varfvet och afrest till Newyork, hvarifrån han dock d. 24 sistl. Februari återkommit hit. Enligt poliskammarens journaler är Wetterström född bär i staden år 1816 samt dömdes härstädes år 1832 såsom 16-årig yngling för fickstöld. Är sedermera straffad för tredje resan stöld och har allt sedan år 1846 oafbrutet vistas a fästningar till den 7 Juni förra året då han frigafs från Nya Varfvet och öfversändes till Amerika der han dock endast qvarstannade i 7 månades tid Han hade endast etter hemkomsten vistats 3 dagar på fädernejorden förr än han begick ifrågavarande stöld. Målet remitterades till rådhusrätten och blef Wetterström återförpassad till cellfängelset. Hetlefrade skräddaregesäller. För någon tid sedan hade skräddaregesällen Johan Fredrik Georg Reich, bördig från Danmark och anställd hos firman J. Josephi C:o af en eller annan orsak kommit i delo med en af sina kamrater å verkstaden, skraddaregesällen A. Holmqvist, hvarför han hos verkstadsföreståndaren beklagade sig öfver denne samt dessutom äfven omtalade en förseelse som af Holmqvist skulle blifvit begången å verkstaden. Detta var dock mer än Holmqvist och hans svenska kamrater å verkstaden kunde tåla, hvarför den ena konseljen efter den andra hölls mellan de sammansvurna svenskarne huru den sqvalleraktige dansken lämpligast borde näpsas. Att han borde ha ett duktigt kok stryk voro de flesta ense om, men då de fruktade för möjliga obehagliga följder genom polisens inblandning i saken, fattades intet definitivt beslut derom. Emellertid begaf sig att de båda hufvudpersonerna i detta drama helt otörmodadt en afton i törra veckan sammantraffade å Södra Hamngatan, då det genast skreds till en batalj på lif och död, men som dock slutades någorlunda hyggligt derigenom att tillskyndande personer lyckades skuja de stridande åt. Erter allt hvad det ville synas var Reich — ehuru han är en mycket liten person och knappast mer än hälften så lång som sin motståndare Holmqvist — såväl segervinnaren som den som börjat striden, helst Holmqvist bhfvit af honom kullkastad på gatan samt med en nyckel tilldelats åtskilliga djupa sår i hutvudet och ansigtet. Vid polisförhöret i Thorsdags förklarade Reich att han först blifvit öfverfallen af Holmqvist och några af dennes kamrater, hvilka dock skyndsamt aflagsnade sig då andra personer syntes i antågande.