Göteborgsposten – 1 mars 1872, sida 2

hon ej nu tillåta sig att för ett enda ögonblick förledas till dylika orärdiga misstankar, nu då han kommit tillbaka till henne såsom egare af en förmögenhet, större än han hoppats kunna vinna, och bedyrande att hans högsta sällhet skulle vara att dela den med henne! Men det var någontiog i hans sätt som visserligen var mindre tillfredsställande. Han visade sig visst icko mindre lycklig i Ellens sällskap än förr; tvärtom i hans tal till och sätt att bemöta henne kunde nu förmärkas en djup känsla och ett allvar som hon fordom aldrig märkt. Förr var han sprittande och häftig; verlden var hans ostra som han skulle öppna genom sin raskhet och sitt mod samt derigenom vinna den perla som förvarades i densamma och skulle utgöra priset för dessa egenskaper. Det låg då en viss uppsluppenhet i hans natur som ej kufvades ens af hans kärlek. Men nu var hens sätt helt och hållet förändradt. Ej blott då han tilltalade henne utmärkte sig hans uttryck för en större ömhet än han någonein förut visat henne, utan äfven under de långa tysta stunder hvilka älskande finna så angenäma då de för tillfället ha uttömt hela sitt förråd af ömma fraser kunde flickan vid det hon såg upp finna sin trolofvades blickar fästade på henne med en så djup ömhet, en sådan beundran och hängifvenhet som hon knappt trott honom ega.