Göteborgsposten – 29 februari 1872, sida 2

är hvad de mest sysselsätta sig med der ute — åtminstone har jag hört så — och om marknaderna ha tyska handelsmän varit här som rest för tobaksfabriker. — Nej, sade mr Pentweazle, jag gör ej tobaksaffärer. Jag tillhör ej handelsyrket. — Skeppsmäklare eller skeppsbyggare då? frågade värden med en dum blick på honom. — Nej, ingeniör, om ni nödvändigt skall veta det, sade den lille mannen; telegrafingeniör tillade han och pekade på telegraftråden som var utsträckt öfver yttersta ändan af gården. — Åhå! sade värden. Ni skall väl ej sträcka honom öfver mitt hus? frågade han oroligt. Jag är en man som behöfver sömn om nätterna; min svåger i Exeter har en tråd sträckt öfver sitt hus, och ibland får han ej sofvo, så brusar det och dånar i tråden. — Ni behöfver ej vara rädd, sade mr Pentweazle; Jag skall ej företaga någonting här. Mitt arbete är längre bort, Känner ni till ett ställe som heter Gwynruthin? — Det finns en station med det namnet, sade värden, ej något ställe. Den blef inrättad till beqvämlighet för gamle mr Pencarrow som bodde i Polwart House straxt intill. Men han är död, stackars gamle gentleman, och den blef ej till mycken nytta för honom. Hvad har ni för göromål der? : — Några af telegraftrådarne ha kommit i olag, och jag skall laga dem, sade mr Pentweazle. — Iångvarigt arbete? frågade värden.