Göteborgsposten – 29 februari 1872, sida 2

hus; egaren till ett midfför S:t Pauls-kyrkan beläget hus hade för I. 414gen byrt ut det till en spekulant för 15,000 sterl., den dagen inbringade honom således i extra reveny af fastigheten den lilla bagatellen af omkr. 270,000 rdr sv. Dekorationerna voro till det unga fursteparets förherrligande nästan öfverallt hållna i de engelska och danska färgerna, så äfven de bandrosetter som af herrar och damer buros den hegiidliga dagen. Att antalet åskådare var ofantligt kan man ta för gifvit äfvensom att den stora londonerbefolkningen sagde dag var uppblandad med tusentals främlingar. Bland dessa befann sig äfven exkejsare Napolåon III, som från Buckingham-Palaces fönster åskådade högtidligheten. Hvilka tankar skulle ej genomkorsa den nyss så mäktige monarken, som för ej längesedan som gäst i sina glänsande salar mottog den unga furste, som nu under ett helt folks jubel drog förbi det fönster, der han satt i all enkelhet utan pomp och ståt somgen vanlig åskådare. Jublade ej nyss ett annat folk, då han i spetsen för sin dittills oöfvervunna armå tågade ut till den strid, hvaritrån han ej skulle hemta segrarens prunkande lagerkrans utan den besegrades sargande törnkrona! Ve victis, ve mihi! suckade han måhända för sig sjelf då den strålande, jublande skaran drog honom förbi. Dock, ho mäktar lyfta den minsta flik af framtidens förlåt, ho vet, hvilken af de båda, han, som nyss fallit från en tron eller han, som står färdig att stiga upp till en annan, är den mest sadelfaste, när jorden nästa gång fullbordat sitt lopp kring solen? Och i hvilken tonart ljuder väl då den rösten, som man djefts sörlikna med Guds egen — vor populi, vox det! — i hängitvenbetens stormande jubel eller förbannelsernas döfvande skrän? ... Det kungliga tåget måste på vägen till S:t Paul passera City. Drottningens samt de forstliga personernas passerande at Temple Bar, ingången till City, skulle vara förknippad med en egendomlig, af ålder vedertagen ceremoni. Med anledning häraf hade den gamle porten, på hvilken tidens tänder i åratal knaprat och som derföre hade fått ett mycket förfallet utseende, blifvit underkastad en genomgripande reparation, prydts med guirlander, flaggor och prinsen af Wales bröstbild samt fått sioa rostiga dörrar uppfiffade och förgylda. Ty just här skulle, som sagdt, en alldeles säregen ceremoni ega rum, Vanliga dödlige kunna nemligen passera ut och in genom sagde port utan att bebötva begära lof dertill af någon, eho det vara månde. Men då Englands drottning önskar att gästa City, sätter den lilla republiken på sig sin mest aristokratiska min; portarne stängas och drottningen åligger att äska inträde genom en härold. Denne klappar tre gånger på porten och framför så drottningens anhällan att få beträda Citys helgade mark. Denna anbållan framföres till Londons lordmayor, som innanför porten väntar till häst, omgitven af en glänsande svit samt ögonblickligen derefter, ledsagad af sin stab, rider drottningen tillmötes, öfverräcker åt henne en gyllene portnyckel samt Citys svärd och derefter med blottadt bufvud ledsagar henne till kyrkan. Det ifrågavarande svärdet är Citys s. k. borgerliga stadssvärd; förutom detta eger City ännu tre märkvärdiga svärd, af hvilka det ena, perlsvärdet, förskrifver sig från drottning Elisadeths tid och ötverlemnas åt drottningen vid ceremonien i kyrkan. Dylika högtidliga besök i City höra till sällsyntheterna och såvidt man påminner sig, ha förut endast tvenne högtidliga tacksägelsefester egt rum i S:t Paula-kyrkan. Den ena af dessa skedde d. 23 April 1789 med anledning at Georg III:s återställande till helsan efter en svår sjukdom, Vid detta tillfälle var högtidståget ofantligt stort, i det hela engelska parlamentet, både öfveroch underhusets medlemmar, åtföljde konungen, så att processionen måste sätta sig i rörelse redan kl. 7 på morgonen. Den andra tacksägelsefesten, en segerfest, firades d. 19 December 1797. Drottning Victoria har en gång förut besökt City under liknande ceremonier, år 1844 vid öppnandet af Londons börs; vid detta tillfälle, påstår man, närmade sig dock högtidligheterna temligen nära det löjliga, enär den dåvarande lordmayorn ej vat någon kärdeles god ryttare och till på köpet hade den oturen att midt under brinnande ceremoni tappa sin plymagerade hatt. Dock — hvad skulle han väl på det hela taget med hatten ... han hade ju redan förut tappat hufvudet... De furstliga småttingarne lära äfven fått lof till att deltaga i processionen. Förmodligen aktade sig en af dem noga att vid detta tillfälle upprepa, hvad som för någon tid sedan tilldrog sig vid Aberdeens jernvägsstation. Den furstliga familjen var med tåget och hela barnklungan stod uppställd vid ett af kupgefönsterna. Då folkmassan igenkände sina små favoriter höjdes genast skallande hurrarop — men hvad hände? En af de små prinsessorna hade knappt hört det första hurrat föör än hon med en allrasomnäpnaste rynkning på sin lilla nes helt ogeneradt förde spetsen af bögra handens tumme till ifråga. 22 OoOQh anritada nt mad nan