Göteborgsposten – 28 februari 1872, sida 1

— Ej taga så häftigt! — jag blir sjuk af allt det der! sade mr Pentweazle. Jag har hört tillräckligt många undanflykter och ursäkter och humbugsmakeri röranda As. här saken. Jag har tillräckligt många andra utvägar att förtjeva penningar — ej så mycket, kanske, men dock tillräckligt — och jag skall låta er ombestyra saken bäst ni kan. — Nej, nej, hör på, sade Grogram. Jag skall omtala hvar platsen är — ja, bestämdt — na genast. — Nu på ögonblicket, sade den lille mannen, nu! Den lille mannen ställde sig på tå och sträckte upp sitt öra mot sin följeslagare, hvars hufvud böjdes ner mot honom. — Guldet är långt härifrån, hundratals mil. — Ej utom Eogland? hviskade mr Pentweazle, som kände sig nära att svimma. — Nej, nej; i England är det visserligen, men långt härifrån — nere i Cornwall. Ni har väl hört talas om Cornwall? — Ja, ja, sade mr Pentweazle otåligt. Fortfar. — Det är en jernväg som löper från Truro till Falmouth. På denna jernväg finnes en station vid namn Gwynruthin — en högst obetydlig plats, utan någon trafik att tala om; åtminstone var det så då jag kände till stället. — Gwynruthin! Nå äro penningarne der? — Ej alldeles; men nära invid. De äro nergräfda på ett fält straxt på andra sidan om elfte telegrafstolpen från Gwynruthins station i riktning mot Falmouth.