Göteborgsposten – 28 februari 1872, sida 1

plötsligt resa på sig och gå of och an i rummet slängande sin sammetsmössa mot ätskilliga utstående föremål, tvärstannande emellanåt, mumlande något för sig sjelf ; återtagande sin plats och stirrande, liksom för att hemta ingifvelse, in i den glödande kaminen. Kunderna på Krabban och Hummern hade nu blifvit så vana vid den lille gentlemannens besynnerligheter att de fästade föga uppmärksamhet vid hvad han gjorde, utan voro för det mesta sysselsatta med att antingen hviskande afhandla sina egna angelägenheter eller spela några haserdspel, under hvilka de så mycket de förmådde utvecklade sin talang i konsten att göra orätt. Hvad Grogram än kunde tänka, så behöll han det för sig sjelf. Hans rationer tillhandahöllos honom med vanlig regelbundenhet, och han fann tillräckligt nöje i att se på de spelande utan att befatta sig med sin lille bolagsmans åtgöranden. Men då han påföljande morgon sammanträffade med mr Pentweazle vid frukostbordet och vid slutet af måltiden ej hört ett ord mer än den vanliga helsningen af honom, började han finna tiden vara inne att tala och yttrade följaktligen : — Ni har väl ej glömt hvad jag sade er igår afton, mr Pentweazle, förmodar jag? började han. — Hvad var det; Grogram? frågade den lille mannen i det han sköt undan sin tallrik och såg upp i sin kamrats ansigte med en högst listig min. Hvad var det? — Hvad det var? Åh, ni borde väl minnas det! Ni har då åtminstone väntat på det så länge, att ni ej borde