Göteborgsposten – 26 februari 1872, sida 1

tad och olycklig, jag trodde mig ej ega en enda förhoppning, en enda utsigt. Lyssna på mig under det jag berättar alltsammans. Två aftnar efter det jag afsändt mitt sista bref till dig, vandrade jag genom gatorna i Sydney, knappt vetande hvart jag gick, endast grubblande på min olycka och undrande om du, sedan du fått veta huru djupt jag fallit, skulle ens ha så mycket medlidande med mig att du ville återse mig eller säga ett vänligt ord till mig, om ock detta ord skulle vara ett farväl! Knappt vetande hvart jag gick, hade jag kommit in i ett af de uslaste qvarteren i staden då mina drömmar plötsligen blefvo afbrutna genom öppnandet af en dörr till en af de nattkällare som finnas i mängd i de stadsdelarne, och ut genom denna dörr kastades häftigt en man, som efter att ha staplat fram några steg nedföll blödande på gatan. Dörren stängdes hastigt igen efter honom och det klara ljussken som strömmat ut upphörde; men ej förr än jag genom detsammas tillhjelp kännt igen mannens anletsdrag. Det var en man, ganska allmänt känd på gulafälten, ej eå mycket för sitt våldsamma och grällystoa lynne — ehuru detta skaffat honom ett ganska dåligt namn — som desto mer för den ihärdiga otur hvilken enligt alla berättelser varit förenad med hans företeg. Med afseende på det olycksöde som förföljde honom hade man gifvit honom tillnamnet Jonah, och ständigt blef det honom förvägradt att förena sig med andra guldgräfvare, till följe hvaraf han alltid sågs ensam och på något afstånd från de öfriga, arbetande för egen räkning och alltid förkla