Göteborgsposten – 23 februari 1872, sida 1

Utan egare ). Af Edmund Yates, förf. till Moderna Vagabonder m. fl. XV. Det var verkligen Frank och ingen annan. Ellen behöfde ej kasta mer än en enda blick på honom för att känna igen honom, men om hon hyst ringaste tvifvel rörande hans identitet, skulle hon i nästa ögonblick ha blifvit lugnad, då hon kände sig omfattas af hans starka armar, kände hans varma kyssar på sina läppar. Att kyssa och omfamna hvarandra samt blicka hvarandra i ögonen, aet var en alldeles tillräcklig sysselsättning för dem under de första minuterrs, De behöfde ej tala; på kärlekens språk uttryckte de för 1varandra det nöje de erforo af att se hvarandra åter och den tillgifvenhet de fortfarande hyste för hvarandra. Slutligen hviskade Frank i det han såg ner i Ellens ansigte: — Ack, min älskade, så långsamt det varit! Det förekom mig som om den tid aldrig mer skulle komma då jag fick råka dig. — Och dock dröjde det ej så länge som du lät oss ) Forts. fr. N:o 44.