Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 3

Och till sist den mest djuptänkts af alla dessa gyllene sanningar, hvilken vi, för mera eftertrycks skull, återgitva på originalspråket: Es ist des Lernens kein Ende! Nej, i sanning: man upphör aldrig att lära, lika litet inom konstens verld som inom vetenskapens och det allmänna lifvets, det är ett grundvilkor för all utveckling framåt, uppåt, en lag, för hvilken dilettanten och konstnären, mästaren och eleven, studenten och professorn måste böja sig. Ha vi nu med denna anspråkslösa anmälan, dessa få utdrag ur en rik och välförsedd musikalisk skattkammare, kunnat väcka många af våra läsarinnors och läsares intresse för detta arbete, så har denna dagskrönika till fullo uppfyllt sitt ändamål. Hon eller han skall då offra en obetydlighet af den för toilettea eller spelbordet aflagda summan, skall kosta på sig ett lappri af 50 öre, genomläsa boken och då helt säkert med oss instämma med prof. Bauck, då han i förordet yttrar: Det är ett litet arbete, som i kortfattade men innehållsrika kärnspråk framställer de sundaste principer, hvilka för hvarje musikstuderande skola utgöra en säker och verkligen oumbärlig ledtråd. Då förf, med undvikande af allt ordprål, går rakt på sitt mål, så träffar han det rätta så midt uti dess innersta kärna och belyser det så klart och bestämdt, att man genast känner sig öfvertygad om dessa grundsatsers djupa sanning, på samma gång man med lätthet finner deras praktiska tillämpningAj! Hvad var det? Ljöd icke det infernaliska instrumentet återigen derinne? Dock ... låtom oss icke vara elaka; det är ju också en Åpraktisk tillämpning af Schumanns vishetsregel: Es ist des Lernens kein Ende! — —