Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 3

tt då njuta vi af hela vår själ och vi känn ndenna sällsamma rysning, denna isande genom ig ilning, som, så att säga, låter oss känna anden in uppenbarelse i materien... ar Men har ett olycksaligt öde placerat os tt vägg i vägg med ett individuum, som gö 1. j sina första lärospån på vett piano å 35 rdr Pr i passande för nybegynnare?, och som ifrår morgonen alltintill aftonen med en ifver och ett nit, värda en bättre sak, trakterar oss med Kalkbrenner, Czerny och Diabelli; äro vi bjudna på en liten hemtreflig souper i all enkelhet, bara några goda vänner, och mam. ma och pappa nödvändigt vilja låta oss hörs hvad lille Emil redan hunnit långt på forte. pianot, sett riktigt litet musikaliskt underbarn, säger mamma, pysen är, förb-a mej nyss fyllda di åtta, tillägger pappa och underbarnet sedan klättrar upp på pianostolen, för tillfället uppskrufvad till det omöjliga, och drar till med några lätta tonstycken för musikens unga vänner, då vi kanske få höra Caster diva ur Normaoch Edgars dödsaria ur. Lucie knagglas fram öfver tangenterna ungefär lika taktfullt och melodiskt som en rapphönas framskumpande öfver en nygrusad landsväg, då derefter husets båda äldsta döttrar — fullfjädrade musikaliska talanger båda två, ha båda uppträdt på hr X:s och m:ll Y:s konserter å Bloms sal — sätta sig till pianot och framtrumsa ouverturen till -Don Juana quatre mains eller kanske snarare a quatre pseds, ty så manhaftigt traska de fram öfver tangenterna som vore dessa känslolösa gatstenar och deras egna ringbeprydda, knotiga händer ändpunkterna af ett par väldiga tamburmajorers fortkomstledamöter ... då önska vi oss långt, långt bort till någon undangömd vrå, der friden bor emellan berg och dal. Dessa reflexioner trängde sig på oss, då vi häromdagen fingo mottaga ett litet häfte, som, oaktadt dess ringa omfång, har ett innehåll så rikhaltigt och sä beaktansvärdt, att vi anse oss böra på det varmaste anbefalla boken till genomläsniog af alla de tonkonstens rvanner — ingen nämnd och ingen glömd —, hvilka kunna inregistreras under den kategori, hvaraf vi här ofvan skizzerat några exemplar. Detta lilla häftet bär titeln: Råd till unga musikstuderande af Robert Schumann, öfversättning af Strickert Åkesson. Örversättaren har tllegnat det veleverna vid kongl. musikaliska akademiens konservatorium samt tonkonstens idkare och vänner i allmänhet, och vårt lands förnämste musikkritiker, prof. Wilh. Bauck, har skritvit ett ampelt rekommenderande förord dertill. Deseutom är det försedt med ett vackert porträtt af Schumann, utfördt i fint träsnitt, hvilket väl återger den snillrike kompositörens och skriftställarens karakteristiska anlete med de djupa ögonen och det tankedigra uttrycket ötver pannan. Goda råd äro dyra, säger visserligen ordspråket, men härvidlag håller det dock icke streck, ty dessa råd kunna, ehura de verkligen äro goda, köpas för den måttliga summan af 50 öre. För att bevisa detta vårt påstående och för att ingifva våra läsare och läsarinnor smak för anrättningen i sin helhet, vilja vi, med öfversättarens goda minne, anföra några profbitar derur. Se här det första rådef. som, så att räga, börjar från början: Det vigtigaste är att utbilda tonsinnet (gehöret). Bemöda dig att tidigt urskilja hvarje särskild ton och tonart. Klockan, fönsterrutan, göken — forska efter hvilka toner de angifva. Vidare ett ord i sinom tid till alla moderna experimentatörer ifråga om pianoundervisningen: Man har uppfunnit s. k. stumma klaviaturer; försök dessa en tid för att finna att de duga tilj intet; af en stum kan man icke lära sig tala. Här något till lille Emil et konsorter: Hacka aldrig på pianot ! Spela alltid med friskt mod och aldrig ett stycke till hälften. Och till vännen vägg i vägg: Se till att ditt instrument alltid är rent stämdt. Till underbarnens pappor och mammor samt deras musikaliska handledare egna vi följande: Med sötsaker uppfostrar man icke barn till friska och sunda menniskor. Likasom kroppens, bör äfven andens föda vara enkel och kraftig. Destora mästarne hafva tillräckligt sörjt för den senare; håll dig vid den. Tamburmajorerna torde godhetsfullt hålla tillgodo med efterföljande välmenta råd: Att spela mycket i sällskap gör mera skada än nytta. Fäst afseende på dina åhörare, men spela aldrig något, hvaröfver du inför dig sjelf behöfver blygas. Unga, med gehör och kompositionsanlag utrustade, verkligt musikaliska, personer böra lägga följande ärliga och uppmuntrande råd nå sinnet: LJ DD me 0