Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 2

en omvänd junker. De nationaltliberala grepos då af högwodedjefvulen. de väckte obehagliga förslag, och allt var åter stördt. Bismarcks plan måste stranda, derfor att den alltför mycket led af en inre motsägelse. Bismarcks sista yttrande på den tyska riksdagen var: Öster hvarje krig har jag blifvit mera konstitutionel-. Med dessa ord släppte han katten ur säcken, och katten vände sig om för att rifva sin egen herre i ansigtet. Vid hofvet spetsade man öronen. Hvad menade Bismarck, egentligen? Skulle måhända de krig, som lagt grunden till militärens makt, nuanvändas till att gifva några deklamatorer ett ansedt namn och att smickra några skrikhalsars fåtanga? Hvem vågade påstå, att Tyskland lät sig sammanhållas af parlamentet? Var icke armån Tysklands enda ryggmärg, och var icke armån stark nog att upprätthålla kejsardömet? Bismarck märkte der intryck, som hans ord gjort vid hotvet, och — blef sjuk, mycket sjuk, till den grad sjuk, att han hvarken kunde infinna sig på riksdagen eller göra kejsaren sin uppvaktning. Hans plan strandade tullkomligt. De sista veckorna af riksdagens session erhöllo endast något intresse derigenom, att man debatterade rikets milnärbudget. Bismarck förstod att genom sina förtrogna på riksdagen framtvinga en fullständig eftergifvenhet, och det var hans sista parlamentariska handling; han måste öfverlemna sin riksdag åt militärpartiete tänder, hvilka i all maklighet krossade denna bit, och derefter slukades den treåriga militärbudgeten (riksdagen antog neml. en militärbudget för tre år!). Detta var Bismarcks sista -konstitutionelaprestation på den tyska riksdagen, och en sådan riksdag skall aldrig kunna bli något ryggstöd för honom; den första tyska riksdagen hemförlotvades med nedsättande brådska. Den preussiska landtdagens kamrar sammanträdde. Den sjuke retlige statsmannen ville göra sig populär genom en reformlagstiftning, ja, han ville till på köpet med tillbjelp af dessa reformer afvapna sina motståndare. Man skall måhända spörja, hvilka dessa motståndare egentligen äro. Svaret bärpå lyder: Det är annu alltjemt samma lilla, men mäktiga parti. som består af de törevade junkrarne och teologerna. Junkrarne och presterna tycktes under Bsm arcks kons itutionela period vara trängda i bakgrunden; dels tjenade de den firade statsmannen å la Blanokenburg och Wagener, dels voro de dömda till ett vanmäktigt kritiserande å la Gerlach och Kleist-Retzow. Andra, såsom Manteuffel, voro taktiskt ullbakatrangda, sas än de aldrig kunde fullständigt eflagsvas. Andra återigen, säsom Moltke och Friederich Carl, spelade såsom segerrika generaler en mäktig roll vid sidan af Bismarck och afvaktade sin tid, då den glans, som de tillsvidare måste dela med honom, skulle fullständigt öfverstråla dem. Men äfven de, som tjenade den store statsmannen, hade ett horn i sidan till honom, derför att de tvungits att svika sitt gamla, konservativa program. Det ideal, kring hvilket alla slöto sig ullsamman, var likväl ännu alltjemt den miltäriskt-teologiska staten, ett system som i sjellva verket på det närmaste överensstämmor med de hohenzollernskt-brandenburgska traditionerna. Bismarck insåg derför fullkomligt väl, att statsteologien måste träffas; hjertat, om han ville häfda sin ställning. Derför framkommo de lagförslag, för hvilka den allmänna menngen svärmade i början af de preussiska kamrarnes session. Skolan skulle göras till en helt verldslig inrättning och undardragas presterskapets inflytande; det borgerliga samhället skulle ha det borgerliga äktenskapet, och en lag skulle genom fastställandet at dissenters rättigheter underlätta utträdandet ur statskyrkan. Detta var den fälttågsplan, man tillskref premierministern. Nu märkte motståndarne, att man satte knifven på strupen på dem. De skreko till i Kreuzzeitung, men de icke allenast skreko, de handiade också, och det så som de bruka handla: i all tysthet. Man vann gehör hos kejsaren och gjorde honom de ifrigaste föreställningar. Bismark-, sade man, kullkastar de gammalpreussiska traditionerna och förgriper sig på statens väg. Den fromme junkern, som i, förening med presten styr byn; de andliga, som lära ungdomen att med glädje offra allt för det brandenburgska husets makt; landtvärnsmännen, som i skolan lärt att frukta Gud och lyda konungen — dessa äro de elementer, som gjort den preussiska staten stor och lemna en borgen för, att den äfven för framtiden skall herrska öfver Tyskland. Bismarck försvarar den, och ban gör det, såsom han sjelf erkänner, för att tillförsäkra sig ett persouligt välde. Han är, såsom man nu ser, icke den man, hvars sträfvanden äro uteslutande riktade på den preussiska statens väl; han har tvärtom sjelfviska syftemäl, hvilka ban vill göra gällande vid sidan af statens och kronans. Visserligen har hans rastloshet gjort staten stora tjenster, och han har skaffat den hohenzollernska kronan nya provinser: men