Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 2

Från Utlandet. I ett bref från Berlm till det danska Dagbladet läses en pikant teckning af ställningen i Preussen, hvilken antyder, att Bismarcks dagar såsom rikskansler äro räknade. En sådan händelse skulle vara af utomordent hg betydelse för hela den europeiska ställningen, hvarför vi anse oss böra återgifva ur detta bref följande: Bismarcks stig är ingalunda utan törnen; han kan nästan icke taga ett steg, utan att de sticka honom i hålarne. Man lägger hinder i vägen för honom både i hans inre och yttre politik, ja, man tvingar honom till och med att göra raka motsatsen till bvad han anser för riktigt. De, som tro, att Bismarcks makt ökats genom kriget, befinna sig i villtarelse. Motsatsen är tvärtom tallet. Den fi rade statsmannen bar nästan blifvit ötverflo dig, man hyser misstro till honom, och sjeli är han uppsylld af misstro. Under det at den allmänna meningen gör fursten till ett fabelaktigt väsen, som eger egendomlig kratt och leder händeiserna efter djupsinniga planer med genialisk makttullkomlighet, måste han som en spindel draga aig tillbaka i den yttersta vrån. Man har mycket hänat ett uttryck,. hvarat han begagnade sig på riksdagen, men det betecknar likväl fullkomligt riktigt hans ställning. Bismarck sade neml., att han efter hvarje krig blifvit mera konstitut:onel, och detta uttryck var uppriktigt me nadt. Efter hvarje krig märkte neml. Bismarck, att militarpartiet, som spelar sin roll vid hofvet oberoende at honom, ofta emot honom, hade vunnit större inflytande; efter hvarje krig kände han följaktligen ett ökadt behbot af att skapa sig en stödjepunkt, som satte honom i ständ att uppträda sjelfständigt. Det blef mer och mer ett lifsvilkor för honom, att vinna ett maktområde, der han kunde handla och vandla som tri herre och i nödfall förskansa sig. Men hvar i all verlden skulle han upptäcka denna stödjepunkt, hvar skulle han grundlägga ett sådant maktområde, om icke just i folkrepresentationen? Bismarck är ej i stånd att hålla sig uppe, om han icke upprättar en stat i staten, der han kan herrska som diktator. Sedan hösten 1866 har han derför strärvat efter att bli populär hos partierna på riksdagen och i kammaren och att kring sin person samla en majoritet, som kunde sätta honom i stånd att bjuda hofvet spetsen. Det var ett företag förenadt med stora ock mänga qval. Hvad ban egentligeu ville, neml. aw ånyo starka den hittills så bittert bekämpade tolkrepresentationen till den grad, att han kunde begagna den för sitt ändamäl — hvad han egentligen ville, säger jag, det uppfattade ingen fullkomligt, och dem, som märkte det, sökte ban att föra bak ljuset. Det internationalt liberala partiet hade visserligen en sväfvande foöreställning om, att Bismarck skulle tör framtiden vara konstitutionalismens stöd; det gick äfven till en viss grad in på denna ide och banalade derefter; men det fick ständigt anfall af blygsel öfver, att det blott skulle uppträda som redskap for