Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 1

trontalen tyckas hafva erhållit sin justering visserligen i ett statsrådesammanträde, men i ett sammanträde som snarare utgjort ett colloquium familiare än en konselj af den karakter, hvilken vår grundlag vill statsrådssammankomsterna skola ega. Skulle hr Sven Nilssons framställning möjligen leda till en ändring och förbättring i hittills iakttagna former, måste man tillochmed anse det törtjenstfullt att en dylik interpellation framkommit. Men den lär äga en mycket vidsträcktare rayon än vid törsta ögonkastet synes. Herr Sven är blott en Johannes som går förut och bereder vägen; hans iaterpellation är en dufva som utsändes från landtmannapartiets Noachs ark för att tillse huruvida passagerarne nu snart kunna få sitt på det torra. I de pressens organer, hvilka innehafva den, såsom det förefaller ose, föga atundsvärda befattningen att utgöra sagda partis språkrör, ha under någon tid framkastats dunkla antydningar om att något strategiskt. schackdrag nu skulle företagas, ehuru det vill synas som om man ej tillräckhgt kunnat enas om anfallsplanen. Först var det 107 S Reg.-formen, hvilken föreslogs skola göra tjenst såsom murbräcka, men för partiets egen skull fägna vi oss att tanken på detta vapen blifvit öfvergisven. Ty hvilken åsigt man än hyser om åtgärden att sammankalla urtima riksdag, icke röjer den brist på drift och nit (snarare då ett öfverdritvet nit) och ej kan den sägas vara emot rikets sannskyldiga nytta, såvidt ej såsom sådant skall anses allt som ej vinner landtmannapartiets bitall. De grundlagens bestämmelser, som här varit i fråga att betjena sig af, äro af alltför allvarlig natur att egna sig till ystra parlamentariska lekar, och användandet af dem skulle derför blott komprometterat den politiska fraktion, som likväl utgör flertalet i vår från folket omedelbart utgångna representantkammare. I partiets krigskonselj beslöt man sig sedermera för att välja en annan anfallspunkt; man nöjde sig med attsöka åstadkomma hvaa man med ett skönt uttryck för en skön tanke har kallat en prickning!. Och om den sorm, hvari denna prickning skall klädas, upplysa de tidvingar, som mottaga partiets ljufva hemligheter, att den kommer att bestå i motiverade dagordningar. Interpellation skall följa på interpellation, Åbakom hvar och en sådan skall stå en motiverad dagordning, hvari kammaren uttalar, om han funnit sig tillfredsställd eller ej med den lemnade förklaringen. Vi tillönska landtmannapartiet mycken tillfredsställelse at dessa till ordningen för dagen hörande interpellationer och dagordningar, men hvart syftar egentligen denna nya era hän som sålunda inlents af hr Sven Nilsson i Österslöf? Är det meningen att uttrötta de män med sjelfkänsla, som nu äro konungens rådgifvare, genom att ständigt kalla dem fram till att förklara och försvara sig intör Andra kammarens mindre välvilliga proceptorer, hvilka genom den motiverade dagordningens videtur skola tilldela dem tadel eller beröm? Vi ha ej rätt att tro det. Men skall något allvar törefinnas i den lek, man sålunda bebådat, kan den endast bestå deri att man omärkligt vill införa den engelska parlamentarismen. Innan detta vigtiga steg fullt tages torde emellertid — derom böra alla vara onse — åtskilligt vara att ändra såväl uti grundlagens ord som i representantförsamlmgens häfd. Den politiska striden bör framförallt icke, såsom åtminstone till en del är fallet hos oss, gälla person utan sak. Stora helgjutna åsigter böra i striden bryta sig emot hvarandra, ej små intressen, ty — vi upprepa det ännu en gång — personligt regemente har alltid varit svensken förhatligt, antingen det utgått från konung eller kammarpartier. Vädeorlalgtoloorammet af gmårdagan från