Göteborgsposten – 19 februari 1872, sida 1

ett guldgräfvarsällskap och resa till det inre af landet för att söka efter guld. Hon hade ej sett honom sedan hon stigit i land i Melbourne, och tre månader efter sin ankomst dit hade hon fått underrättelse om den lifränta som tillfallit henne samt genast rest hem. Ellen hade hört detta omtalas på ungefär samma sätt mångfaldiga gånger förut, och hon återvände in nedslagen till sinnes och med en aning om någon hotande olycka. Denna aning blef snart förverkligad. Då hon ej blef synlig i vanlig tid nästa morgon, skickade hennes onkel ett bud upp till henne och erfor att hon ej mådde rätt väl men med det snaraste skulle infinna sig hos honom, Den gamle gentlemannen såg upp då hon kom och fann med förvåning och ledenad att hennes kinder ej blott voro bleka utan buro spår efter nyss utgjutna tårar, hvarjemte heåneg ögon varo röda och svullna och hela hennes ytire vittnade om djup bedröfvelse. Mr Womersley steg genast upp, lade sin arm kring hennes lif och frågade efter anledningen till heanes sinnesrörelse. Hon yttrade oj något men lutade sitt hufvud intill onkelns skuldra och räckte honom i stället för svar ett öppet bref, hopknyckladt och vätt af hennes tårar. i Den gamle gentlemannen tog brefvot ur hennes hand. Det bar Sydneyls poststämpel och var skrifvet med Franks välkända stil. Innehållet var följande: Min älskade Ellen! Du har kanhända tyckt att uppehållet mellan mina bref varit väl långt; men om jag känner dig rätt, hvilket jag tror att jag gör. bör du till en viss grad ha gissat anledningen till uppehållet. Kä