Göteborgsposten – 17 februari 1872, sida 1

7 ) i som fastställelse ba ej blott inom tidningspressen utan, hvad mera är, inom Högsta domstolen så diametralt motsatta åsigten uttalats, att äfven den, som i detta fall ingenting kan uträtta, väl kan komma i valet och qvalet om hvilken åsigt, som är den rättaste. Vi säga med flit den rättaste, ty den menskligaste, den, som vi otvifvelaktigt fälla, ifall vi icke alltför strängt gå till tillväga med andra utan att ett ögonblick tänka på den gudomliga nåden mot oss alla, blir, derom äro vi öfvertygade: bort med dödsstraffet! Men — så länge detta ännu finnes qvar i lagen, så länge denne ännu hyllar det gammaltestamentliga: öga för öga och lif för lif så länge finnes det äfven tilltällen, då menniskovännen, fastän med blödande hjerta, måste utropa: Om dödsstraffet ej blott är ett narrspel, en tom hotelse i vår lagbok, om det någon gång skall tillämpas, så är detta ett sådant tillsalle! Och ett dylikt är otvifvelaktigt den kallblodige dubbelmördaren Carl Otto Anderssons, af honom, Åsom icke bär svärdet förgäfves, stadfästade dödsdom. Från det tragiska till det komiska kan det, liksom från det sublima till det löjliga understundom endast vara ett steg. Vi föreställa oss nemligen att sedan H. M:t gjort det penndrag, som oåterkalleligen afskär en menniskas lifstråd, turen måhända kommer att underteckna en annan handling. hvilken kräfver kunglig sanktion för att vinna gällande kraft, äfven den. Denna gång gäller det ej en menniskas lif, gods eller egendom, ej hennes heder, ära eller samhälleställning, ej hennes sörvandlande från utländsk undersåte till kunglig svensk dito, ej hennes utnämning till minister, general, kammarjunkare eller konsul i Monomotapa ... Tall detta papper icke blir underskrifvet, finnes det ingen, som derat röner fördel eller skada, ingen, som sörjer och ingen, som blir glad, det kan ej föranleda till afund och icke till triumf, hvarken verlden eller samhället, hvarken menniska eller djur, skall deraf förryckas ur det lugna framåtekridandet till fullkomning eller förintelse, kortligen, det är en kunglig förordning, som icke eger förmåga att vända ifrån eller draga till högstdensamme ett enda af hans millioners undersåters hjertan, från det, som klappar under excellensens guldbroderade frack till det, som slår under den fattige backstugusittarens trasiga tröja. Och denna förordning skulle vara? Jo, till exempel, en, som just i dagarne blifvit offentliggjord och som är af följande lakoniska Kongl. Maj:t har befallt, att, 4 lakhet mea hvad redan för armen är föreskrifvet, officerare vid sjövapnet icke vidare skola begagna hvita långbyzor på baler å kongl. hofvet. För ötrigt kan det snart vara just detsamma huru man är klädd, hvad man har på sig, långt eller kort, både vid baler på hofvet och annorstädes, ty i Augusti ha vi kometen här! Den berömde astronomie professorn Plantamour i Genåve har upptäckt en ny ko met, hvilken till storleken öfverträffar alla hittills upptäckta kometer. Nå, det kan då ingen hvarken förtänka eller förbjuda honom! Men så kommer den stygge professorn, som, att döma af namnet, måhända har ett ömt sinne, fullt af kärlek för plantorna uppå marken, och framkastar följande dystra spådom, hvilken åter bevisar, att han alldeles icke aktar för rof att skaka upp de stackars menniskobarnen ända in i hjerterötterna. Kometen, profeterar han, Lilar med otantlig hastighet rakt mot vår glob, med hvilken den skall(!) råka i kollision d. 12 nästk. Augusti. Kometens ankomst skall märkas genom en utomdentlig grad af hetta. Katastrofen (svansen?) kan endast uodvikas, om den snabbt framru sande kometens bana blir devierad genom inflytandet at nägon annan himlakroppe attraktionskraft. Så står saken för närvarande, Det vill säga, röster ha redan höjt sig mot vännen Plantamours något kategoriskt framkastade påståenden. Dels, säger man, borde en dylik näsvis himlasvansare, redan för längesedan ha blifvit upptäckt, ty tit. Plantamour är ej den ende skicklige astronom på vår jord. Dels vill en annan vetenskaplig Thomas veta, att kometerna utgöras af oskadliga nebulosor, hvilka det alldeles icke är riskabelt att stöta ihop med. I sistnämnde fall torde man dock till sagde Thomas kunna framställa samma fråga, som Engelholms Tidning till tidn. Framåt, hvilken, i senare fråga om dödsstraffets afekaffande, framkommit med påståendet, att lifstidsfängelse i cell vore lika grymt och pinande som dödsstraffet. På sitt vanliga lakoniska sätt spörjor nemligen Engelholmaren sin gode vän i Eslöf: Hur vet han det: Men vi lemna kometen, som för det för sta ännu icke är anländ och följaktligen ej kan i krönikan ivregistreras under rubriken notabel resande, och för det andra visst icke är det märkvärdigaste, vi idag kunna språka om. Till exempel: en händelse, hvilken ser ut som en tanke, är, att då Sardous Allt för för fosterlandet i Lördags skulle gifvas f. f. g. på k. dramatiska teatern, men i anledning af hr Elmlunds sjukdom måste inställas, man istället gaf De onyttige. Vi töreställa oss nemligen, att ett stort antal riksdagsmän af Andra kammaren äfven varit bland dem, som förskaffat sig biljetter till en så celeber nyhets första uppförande. Allt för fosterlandatt dat är In dan natriotiska och klingande