Göteborgsposten – 17 februari 1872, sida 1

O—— —— Härr Strak Usch Träggåsgatan Comprenez-vous? Tillåter ni nu kanske att vi meddela er hela det rörande innehållet af ett bref, som tillhör en annan af våra samlingar, hvilken ni, vi erkänna det med varm och uppriktig tacksamhet, aldrig nekat att skänka ert kraftiga och välsignelserika intresse? Ni skall bäst förstå oss, då vi här, utan alla kommentarier, bedja er taga del af och behjerta det vältaliga vädjandet till en känsla, för hvilken ni ännu aldrig visat er främmande: Till allmänheten! I flera tidningar har stått införd berättelsen om den unga flicka från Hools pastorat, som, under det svåra yrvädret sistlidna år, kom vilse och efter fyra dygns förlopp återfanns i snön vid lif, men med förfrusna fötter. Hon vårdas nu på lasarettet i Borås och tillfrisknar mer och mer, efter sedan begge dessa förfrusna lemmar måst afsågas. Illa stympad och dertill fattig, utan föräldrar eller andra anhöriga som äro i tillfälle att försörja henne, synes hon gå en mörk framtid till mötes. Tanken härpå har föranledt några deltagande och kärlekssinnade personer inom Borås samhälle, att der söka åstadkomma en insamling för henne. Undertecknad, som förlidna året beredt denna flicka till hennes första nattvardsgång, och således af mer än ett skäl ömmar för henne, vågar också inför en allmänhet uttala sin länge hysta tanke såsom en förbön, att i högre mening bära henne, sedan hon icke mer har sina fötters bruk. Meningen vore, att för de influtna medlen söka bereda henne sådan uppfostran och undervisning, att hon med sina händers arbete kunde så väl förkorta de eljest långa dagarne, som äfven förvärfva florles.eoe något af hvad hon till sin nödtorft beöfver. De gåfvor, som till undertecknad sändas, emottagas med största tacksamhet och redovisas i denna tidning och komma att, i samråd med de ädle menhiskorännerna i Borås, användas för flickans framtid till ofvan antydda ändamål. Aug. W. Ternstedt, pastor i Hool. Adress. Alingsås. Vi tillägga endast att bidrag äfven med nöje af Red. emottagas och redovisas. För många år sedan fanns å sjukhuset i en af våra förstäder stationerad en läkare, en hedersman af tysk extraktion, om hvilken många anekdoter berättas. Oaktadt han i många år vistats i Sverige, kunde han aldrig fullkomligt lära sig svenska språket. En dag bar man till honom en sjuk, som jämrade sig på det ynkligaste och i hans klagan instämde, några tonarter högre, hans medföljande friska, ikta hälft. Den gamle doktorn var skarpsynt och knappt hade ban kastat en blick på paienten förr än han halshögt mumlade: -Ten är plir nock icke kammel hor-. — j åjr, rojade sig sjuklingen, som hört hvartenda rd, 4a ja så sjuk, min stackare? — -Herre essos, ackompagnerade hans hulda vif, står le så illa te me kräket? — Nix, nix, måskrattade doktorn, theon schlingel pare are foll som en egg. —!:!: RR