Göteborgsposten – 16 februari 1872, sida 2

för en större allmänhot i vårt land. Det sanna och sköna gäller för alla tider och alla folk, hvilkas medvetande äfven riktas genom dessa skatter, under det att med detta deras rikare medvetande äfven deras nationala kantigheter afslipas och en renare, en fullare åskådning vinnes. Men denna tillfredsatällelao måste på visst sätt öfvergå till en kävsla af vemod, då man ser, att bredvid öfverflyttandet af främmande mästare, ingen krarug nationaldikming pågår, utan tvärtom denna dikinipg hgger elumrande, under det att de andar, som skulle verka för dess höjande, föredraga att böja sig ef er de främmande mönstren, att göra deras tankegång till sin och dermed öfverflytta den tll sitt tungomäl. Det är, hvad Strauss kallar en Gersteroccupation-, som kan ivnebära sina faror, ty visst är, att en national litteratur är ett betydelsefullt nationelt element, hvilket icke kan undvaras, emedan det just är i den, som sjeltva nationalandan, folkandan hemtar näring för sin sjelfsländighetskänsla. Traffande yttrar också en skriftställare i våra dagar: Det borde dock lätt inses, att denna wnförsel af frammande tankearbete, af främmande föreställningar och reformer i vetenskap, vitterhet och konst, om ett folk vill dermed ersätta ett i väsentlig grad otillräckligt, eget arbetes frukter, betalas med ett helt annat pris, än värdet af bok-importen, nemligen med den sjelfständiga, inhemska produktionskrattens hämmande och ett andiigt vasallförbållande till utländingen. Denna underbalans blir ej derför mindre verklig, att tullräkenskaperna icke för den ha några siftror. Vi vilja för vår del dermed ingalunda hafva sagdt, att vi skulle stärga våra gränser för införseln af främmande tankealster ochaldra minst af för all tid beståndande n.ästerverk. Tvärtom, en dylik införsel stärker och icke försvagar — men endast under den sörutsättningen, att arbetet på den nationala litteraturens område äfven odlas och pågår. Domnar detta senare arbete, och skall ölversättningen bli den enda näringen för folkets intellektuela behof, då är det ätven periculum in mora, ifall man tvekar om att uttala varningens ord och mana våra skalder, vära tänkare och våra skriftställare i allmärhet att vakna upp och åter gripa i den nordiska lyrans strängar eller tränga ned i den nordiska vetenskapens grusschakt, samt gifva en nationel, en folklig grund åt det litterära arbetet. Gällande denna maning naturligtvis främst dem, hvilka med ett högt och af folket redan skattadt namn äfven bära ett moraliskt ansvar i detta fall, desto mera som de icke tvingas i ekonomiskt hänseende att söka framgåvg åt sitt arbete, genom att öfverflytta andras verk. Ty ätven de ekonomiska afseendena ha i denna sak en ingalunda ovigtig roll, till hvilken vi torde någon gång framdeles återkomma. Vi hoppas, att läsaren rätt bedömt vår mening med ofvan framställda betraktelser, i hvilka vi önskade uttala ett beklagande af, att den nationala diktningen icke verkar al krafligt vid sidan af den öfverflyttande, att den af denna senare stärkes, utan tvärtom tryckes i viss mån ned, och en maning till dem, som stå öfver den allmänna nivån och således ha ett moraliskt ansvar, att medverka till en ändring häri, för höjande af vårt nationala lif och stärkande af vår frihetskänsla, af vårt oberoende gentemot die fremde Geistesoccupation. Bland desea räkna vi på goda grunder der aktade diktaren Carl Rupert Nyblom, som nyligen riktat vår litteratur med en talangtullt, stundom, så vidt vi kunnat förstå, genialisk öfversättning af William Shakspeares Sonettec, utgitna i Upsala på W. Schuliz förlag, på hvilka vi vilja fästa våra läsares uppmarksamhet. Alla känna den britiske skaldens dramatiska skapelser, om hvilka vårt samhälles allmänhet särskilt erinrats i dessa dagar genom uppförandet af tragedien Othello. Men få äro de, som gjort bekantskap med hans lyriska alster, hvilka dock bära vittne, ätven de, om mästaren. Hr Nyblom har inledt sin öfversättning med en redogörelse för sonetterna, hvilka är i och för sig af litterärhistoriskt intresse, och har låtit den soljas af liknande om stor förtrolighet med Shakspeare vutnande, upplysande anmärkningar. Den lilla boken är väl utstyrd och skall med säkerhet vinna rask åtgång hos de många, som ega Isagbergs öfvers-ättning af Shakspeares dramer, bredvid hvilka de icke böra saknas, emedan de visa ett äldre utvecklingsstadium hos skalden, som under sonettperioden ännu är en ödmjuk tjenare under de högadliga, tör hvilka han tänder virak och rökelse, under det han i sina dramer frigör sig, blir sjelf ständig och höjer sig upp tili jätte och tolkskald. Bland värdefulla öfversättningsföretag, som böra nämnas, är ett åt hvilket tocläggaren hr Albert Bonnier i Stockholm börjat egna sig. På hans förlag har neml. i dessa dagar utkommit första häftet af Valda Mästerv-rk ur Utiandets Romanlitteratur i svensk öfversåttnen, hvilken samling är atsedd att upptaga verkändt goda och framstående arbeten ur den del af utlandets romanlitteratur, som tillhör den nyare romanens blomstringsperiod eller tiden från det tredje till det femte tiotalet af vårt irbundrade. Alldens und största delen af dessa romaner radan förnt är ll om .—