Göteborgsposten – 16 februari 1872, sida 2

visst att vi komma att mottaga honom med vänskap och kunna finna något för honom och dig att lefva på. Ellen slog sina armar omkring sin onkels hals och försökte att med bruten röst uttrycka sin tacksamhet. Men oaktadt onkelns vänliga ord fästade sig foreställningen om att en sådan olycka kunde drabba Frank med sådan styrka i Ellens hjerta, att hon ej lätt kunde glömma den. När mr Womersley omedelbart derefter aflägsnade sig för att taga sin eftermiddagslur, och då det ej fanns någon i grannskapet mer än mrs Bradstock som någonsin sett Frank Scorrier eller möjligtvis kunde ha något att säga om honom styrde Ellen sin gång mot södra grindvaktarstugan, i afsigt att för hundrade gången fråga bemälda mrs Bradstock om allt hvad som passerat om bord på Jason. Då hon valkades grindvaktarestugan, såg hon mrs Bradstock stå i sin vackra murgrönsbeklädda portgång och samtala med en stor och groflemmad ung man som stödde sig mot skaftet af en räfsa och blickade henne i ansigtet med djupt intresse ooh uppmärksamhet. Samtalet måseto ha varit mycket lifligt, ty det var en rodnad på mrs Bradstocks vanligen bleka ansigte, som gjorde att hon såg riktigt bra ut, och då den unge mannen svarade henne, smålog hon och skakade hufvudet mot honom med en anstrykning af landtligt koketteri. (Forse).