Göteborgsposten – 13 februari 1872, sida 3

SOMm OÖPPDUS1T1UU ALTLECU al VI AÄALIODRIIUHSODtUCÄxU1 UUS Uv, då bidrager den till att låta yxan gå då förstörelsens dag kommer och tager ej rättelse af den erfarenheten att då byggnaden ramlar är det vanligtvis just bourgeoisien som först begrafves under dess ruiner. Se, tillägger han i det han plötsligt afbryter sitt ämne och pekar på en låg byggnad som reser sig nära palatsets trädgård, detta år Flygande Grodank (Crapaud Polantk), ett gement hus som underminerar mitt palats och slutligen skall störta det öfver ända, och derefter kommer han in på våra dagars historia samt beskrifver ett kaf som var mycket ryktbart såsom mötesplats för de radikala cheferna under de dagar som omedelbart föregingo revolutionen af d. 4 September och kommunens revolution. Der, säger han, är den ledande andan en person vid namn Rabagas, en avocat, jovialisk, biertörstig och ordfyndig, och rundtomkring denne farlige pratmakare rör sig hela den trupp afoduglingar som äro i fejd med samhälletoch endast vänta på att revolutioner skola gifva dem det bröd som de hvarken ha mod eller talang att genom arbete förvärfva. Etter åtskilligt annat i samma stil, yttradt på ett fint persiflerande sätt som antages tillböra furstens skaplynne, blir mrs Blount rörd af furstens belägenhet och antager platsen som guvernant för hans dotter Gabrielle för att ha fotfäste i palatset och kunna vara till hands att vaka öfver hans fienders stämplingar. Prinsessan Gabrielle är en ung dame vid aderton års ålder, förälskad i en af officerarne vid faderns garde, och denna omständighet gifver anledning till en händelse på hvilken styckets politiska del hufvudsakligen grundar sig. Då ridån gått upp till andra akten befinner man sig bland ett utvaldt sällskap på Cropaud Volant — demokrater af alla grader. Rabagas har nyss återvändt från Nizza, der han lyckats befria en mördare, och han får mottaga de varmaste lyckönskningar till sin triumf — så mycket mer som den mördade endast var en poliskarl på landet och att döda sådant folk är, såsom Rabagas med stor känsla uttrycker sig, att nedgöra en princip, ej att begå ett brott. Det skulle upptaga allt för mycket 3 Åerpsatt gå in på detaljerna af hvarje scen som derpå följer. Demokratien i Monaco väntar blott på lämplig anledning till ett uppror, och denna anledning erhålles genom den burleska episod då den unge gardesofficern, i hvilken prinsessan är förälskad och som äfven är förälskad i henne, vid ett försök att stiga öfver muren till palatsets trädgård för att få träffa sin älskade slår omkull en drucken som hindrat honom just i det ögonblick då han rest upp sin stege. Revolutionärerna besluta att göra en martyr af denne druckne. De skola lägga honom på en bår, bära honom i procession genom gatorna, skrika ut att han är död, och derefter skola de under befäl at en general Petrowlski, en flyktad polack och revolutionsorganisatör, inkräkta palatset och sins emellan fördela alla goda saker i Monaco. Detta är tydligen en reminiscens af den Victor Noirska tragedien, och början dertill väckte de första symptomerna till en storm bland de republikanska åskådarne. Man finner nu Rabagas fast i en snara som utlagts för honom af den loyala mrs Blount. Sedan hon haft ett samtal med honom och derunder lärt uppskatta hans sanna värde såsom en simpel intrigmakare, förtärd af ärelystnad, ställer hon om att en bjudning till en hofkonsert blir horom tillsänd, och en mycket underhållande scen följer efter mottagandet af detta bjudningskort som bär de tyranniska orden Äfrack och kortbyxor. Alla Rabagas anhängare äro färdiga att spricka af afund vid tanken på att han skall gå på hofkonserten utan dem och äro ursinniga öfver att han skall gå dit i kortbyxor. Man börjar med kortbyxor, säger en medborgare, och slutar med dekorationer; hvarpå Rabagas svarar: kortbyxorna skola vara symbolen af min tillgifvenhet för folkets sak, och efter ett anslående tal lyckas han åstadkomma en votering som tillåter honom att gå på konserten i lämplig kostym och genom sin närvaro i palatset lugna suveränens misstankar, under det den gode Petrowlski och hans mobb vända upp och ned på Monaco. Nästa akt visar oss Rabagas i fulla glansen af sin hofkostym, förlustande sig i palatsets salonger och låtande alldeles bedåra sig af den smickrande mrs Blount, som frågar honom om en man af hans talanger ej är ämnad till något bättre än en agitators lif. Jo visst, svarar Rabagas naivt, men man måste något göra för att kunna lefva. Efter denna vink framställer mrs Blount förslagsvis att kanske om mr Rabagas ville samtycka till att utbyta sina hittills hysta åsigter mot premierministersbefattningen, skulle han ej finna spekulationen dålig, och lifvet skulle då bli ganska lätt för honom. Rabagas antager förslaget med en beredvillighet och en cynism som under tre eller fyra minuter förorsakade en riktig orkan af hyssjningar och motapplåder bland åskådarne. Sanningen att säga, är det tal hvarmed revolutionären låter all sin republikanism fara för vindarne, en af de obeskrifligt skarpa 4franskheter, hvilka måste ha trängt som stål in i många bland ähörarnes samveten. Rabagas blir premierminister, och det skulle nu kunna tyckas som om han ingenting vidare hade att göra än lägga ner vapen och njuta af lifvet. Men han drabbas af renegaternas nemesis. Då hans vänner demokraterna se honom komma till makten utan dem, vända de honom ryggen som en man. Förgäfves påpekar han för dem att alla deras önskningar nu blifvit krönta med framgång då han är premierminister, och att en revolution nu skulle vara en afskyvärd och brottslig handling; de vilja ej se saken från denna synpunkt, och oaktadt alla förtviflade vädjanden från hans sida, uttalade från palatsets förnämsta balkong, krossa demokraterna fönsterrutorna och ropa: Ned med Rabagas! Akten slutar dermed att Rabagas i en paroxysm af raseri utfärdar befallning derom att hans gamla vänner skola skjutas ner som hundar. Man hvilka göra uppror mot mig, ryter han, äro ej hederliga medborgare, utan simpla förrådare. De sista två akterna äro ej så goda som de andra och upptagas af utvecklingen af kärleksintrigerna, hvilka äro utnötta och obetydliga, samt de motgångar som drabbade Rabagas under den korta tid han innehade makten. Som minister visade han sig fortfarande vara hvad han var som enskild medborgare, det vill säga en braskande samvetslös komplottmakare, ifrig efter att få all makten för egen räkning. Han konspirerar mot sin suverän, och naturligtvis blir den poetiska rättvisan tillfredsställd i slutet derigenom att alla hans planer misslyckas. Hans afskedsord äro förträtfliga: Jag skall begifva mig, säger han, till det enda land der män sådana som jag bli uppskattade. Hvar är det? frågar fursten. I Frankrike, svarar ban. Den scen som följde efter ridåns nedgång trotsar all beskrifning, säger korrespondenten. Det dröjde fulla sex eller sju minuter innan mr Lafont lyckades uttala Sardoues namn, och ropen ÅÅ bas le räactien! -A bas les Communards! samt personliga tillmälen fortsattes med oförminskad häftighet af de två stridiga partierna bland publiken, ända tills gasen blifvit släckt. Striden fortsattes ute på boulevarden under ett förfärligt oväsen, och jag har hört att några utmaningar vexlades. Det är verkligen, som sagdt är, stor anledning att befara det general de Ladmirault eller rättare mr Thiers, handlande i guvernörens namn, skall finna sig nödsakad att i den allmänna ordningens intresse förbjuda uppförandet af stycket. Det blir skada, om så inträffar, ty i Rabagas visar mr Sardou sig från sin mest fördelaktiga sida, och pjesen skall föra honom med pukor och trumpeter in i Academie Frangaise så fort någon ledighet uppstår.