Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 3

nöje öfver nationalförsamlingens beslut att förkasta förslaget om dess förflyttning tillbaka dit. Prinsarne af Orlåöans, som låtit utsprida, att de ville förflyttningen, voro icke tillstädes, då saken förhandlades; och de förklara nu, att om de det varit, så skulle de röstat för flyttningen. Men hvarför uppfyllde de icke då sin skyldighet? Eftersom de ifrade så mycket efter att få intaga sina representantplatser i församlingen, borde de väl också vara der, då så vigtiga ärenden förekomma. Dessa prinsar synas oss börja spela en roll, som väl kan kallas tarflig. Och man må icke precist undra öfver, att bonapartisterna åter få vind i seglen, sedan nationalförsamlingen nu ånyo visat sin lust att decapitaliseraParis och gjort slut på fribandelspolitiken, hvilken onekligen bildade glanspunkten under den kejserliga regimen. Man har åtminstone anledning anställa vissa jemförelser. Vid ett på Korsika hållet valmöte uppträdde äfven den bekante Benedetti, vid krigets utbrott Frankrikes sändebud i Preussen. Han böll ett längre tal om kejsar Napoleons uppriktighet och kärlek till sanningen. Han sade, att kejsaren visat sig storsinnad, då han låtit det orättvisaste förtal regna ned öfver sitt hufvud, utan att ens svara derpå och sättande sin lit till framtiden. Han trodde, att Frankrike önskade den napoleonska dynastiens återkomst. Prios Napoleon har med sin gemål passerat genom Frankrike, på väg till Bryssel. Krigsrätten i Versailles har dömt generalstabskaptenen Pichot, såsom skyldig till delaktighet i mordet d. 22 Mars under Kommunen, till tvångsardete för lifstid. Den republikanska venstern i nationalförsamlingen har hållit ett sammanträde i Paris, vid hvilket Oscar Lafayette förde ordet. En lång debatt följde rörande de olika förslagen om det framska områdets befriande från den främmande ockupationen. Jules Favre, som var tillstädes, tog på ett framstående sätt del i diskussionen, och mötet utsåg en komit6; hvilken skulle utarbeta en plan för landets befrielse. Englands tronföljare har nu repat sig så mycket, att han kunnat för första gången efter det han insjuknade bevista gudstjensten i Sandrioghams slottskyrka. Khediven i Egypten bjuder nu af alla krafter till att närma sig sin länsherre, sultanen vid Bosforen. Så fick han för kort tid sedan höra omtalas, att sultanen uttalat en önskan om att komma i besittning af en samling hundar af de mest olika racer, för att kunna anlägga åt sig ett hundmenageri i ett af sina Stambuls-palats. Nå, khediven gafen af sina agenter i London, mr Larkin, befallning att köpa två af de vackraste exemplaren af hvarje hundrace, och att skicka dem med en särskild ångare till Konstantinopel. Agenten följde Noaks föredöme: han tog af hvarje bundspecies, han kunde komma öfver, tvenne, en hund och en hynda, och bragte dem in i en ångare och lät den med dem fara åt östern. Hvardera af hundarne fick tvenne drägter, en civil och en hofdragt. Den förra, som skulle begagnas under resan, var af grått kläde med röd rand; den andra af fint blått kläde med silfverstickning, således 132 drägter för 66 hundar. Dessutom erhöll hvardera af de senare en halskedja af massivt silfver, på hvilken hundens namn och sultanens chiffer voro konstnärligt ingraverade, utan att tala om våktarne och det prydligt skrifna stamträdet för hvarje hundindivid. Denna tillställning kostar khediven vackert; men kan han genom dessa hundar bli försonad med sin länsherre, så är det ändå ett godt pris. Syrien har nu för första gången fått sig en landtdag, hvilken sammanträdt i Aleppo och beslutat tillställa sultanen en petition om afbjelpande af en mängd brister och missbruk i förvaltningen. I Italien utsåg påfven för någon tid sedan ett antal biskopar, hvilka regeringen likväl vägrade att erkänna i denna deras egenskap, om de icke inginge till henne med anhållan om stadfästelse. Den påfliga regeringen eller curian förbjöd dem det, i tanke att den italienska regeringen skulle gifva med sig. Men detta har icke blifvit förhållandet, och de nyutsedde biskoparne ba ej någonting att lefva af. För att hjelpa dem i denna deras nöd har curian anslagit 40,000 lire i månaden åt dem gemensamt och skall tortfara dermed i 18 månader. Detta är dock en tarflig bordspenning för de annars välfödda prelaterna, som helt säkert tänka med saknad på die schönen Tagen in Aranjuez. Men italienska regeringen måste stå fast vid sitt beslut, ty det gäller här ingenting mindre, än om påfven skall henne ovetande kunna tillsätta biskopar, eller om regeringen skall ha