Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 3

Från Utlandet. Det ser verkligen mörkt ut i Alabamafrågan, och det tyckes nästan arta sig till allt större visshet, att det af hela skiljedomstolsfrågan icke blir någonting, om icke det faktum att det spända förhållandet mellan England och Amerika skall vara ännu starkare konstateradt än någonsin. Åtminstone visa de uttalanden, som fällts inom båda husen af Englands parlament undar debatten om adressen till svar på trontralet, att man i England bestämdt håller fast vid sina åsigter om, att Amerika skall afstå från sina vidt sväfvande anspråk och i stället begränsa dessa till vissa, direkta förluster, som medelbarligen genom Englands förvållande åsamkats amerikanarne. I öfverhuset yttrade neml. utrikesministern lord Granville: ÅRegeringen vill göra de största ansträngningar för att i denna fråga åstadkomma en tillfredsställande lösning, men kan ej offra landets rätt. I underhuset angrep Disraeli i adressdebatten Washingtonsfördraget och gjorde regeringen ansvarig derför; men äfven han ansåg sig dock nödsakad att förklara, det regeringen likväl skulle för öfrigt erhålla parlamentets och hela landets understöd mot Amerikas öfverdrifna fordringarv. Och Gladstone förklarade sjelf, att Amerikas fordringar äro oantagliga äfven för ett genom krig och andra nationalolyckor djupt sjunket folkn. Ett af dagens telegram säger, att Gladstone äfven bestridt påståendet om, att Washingtonfördraget skulle vara tvifvelaktigt angående de indirekta förluster, som genom de i England utrustade sydstatskapare åsamkats landet, emedan tydliga förbehåll blitvit i detta afseende gjorda. För skiljedomstolen i Gånåve, sade han, ställer sig frågan så: Har England uppfyllt sina internationala förpligtelser eller icke? England tror att det så gjort. Men huru som helst, kan ingenting vara mera förödmjukande än att tillbjuda ersättning, för att kunna undvika svårigheter, hvilka England måst i flera år bekämpa. Man kan svårligen på ett tydligare sätt uttala sig. Från Amerikansk sida förljudes återigen i en depesch från Washington, att presidenten och hans kabinett derstädes haft ett sammanträde, vid hvilket man öfverlagt om den förut omnämnda britiska depeschen, hvilken förnekar Gndverskiljedomstolens rätt ätt sysselsätta sig med de indirekta förlusterna. Kabinettsrådat uttalads enhälligt den meningen, att man skulle i frågan fasthålla vid den redan intagna ståndpunkten — som är att skiljedomstolen har befogenhet att taga under behandling äfven anspråk på ersättning för indirekta förluster. Läsaren finner således, att utsigterna för skiljedomstolens kommande till stånd äro de minsta möjliga. Också säger Times helt öppet: Det är med den yttersta motsträfvighet, vi tänka oss möjligheten, att det af Alabamafrågans hänskjutande till skiljedomstolen i Geneve kan bli ingenting; och detta skall likväl möjligen bli slutet på vår glädje sistlidne sommar öfver försoningen mellan oss och våra fränder. Man kan påstå, att de, som skulle tala Amerikas sak, intogo anspråken på indirekta ersättningar endast för att förstora en fordran, hvilken de visste sig skola nödgas att minska. Detta skulle icke kunna i något fall lända dem till heder, och om påståendet vore sant, skulle man ha skäl att hoppas, det de så hastigt framställda anspråken skulle bli lika hastigt öfvergifna. Vi kunna likväl icke tro, att presidenten Grant och hans kabinett skola så lätt gå in på att utesluta dessa anspråk ur sitt memorandum. Man bör neml. erinra sig, att detta memorandum icke väl hann att bli öfverlemnadt till skiljedomrarne, förrän det öfversattes på de flesta europeiska språk och i aftryck ströddes omkring öfver Europa. Om man velat omöjliggöra en återgång, så skulle ej något för detta ändamål lämpligare tillvägagående kunnat väljas. Under det vårt eget anspråkslösa memorandum inskränktes till de fem skiljedomrarne och utrikesministeriets privatbibliotek, kringspreds det amerikanska så mycket som möjligt. Under dylika omständigheter måste våra förväntningar om en lycklig utgång af hänskjutningen till skiljedomstolen vara ytterst ringa. Vi uppgifva visserligen icke hoppet, men något tillfredsställande svar kan ej med itllit väntas från Washington på den framställning, vår regering kan hafva gjort. Då ett missförstånd sålunda bestämdt konstaterats, kan följden icke bli någon annan, än att hänskjutningstanken måste uppgifvas. Den utlofvade lösningen af våra ömsesidiga svårigheter strandar plötsligt. Vi kastas tillbaka till vår ursprungliga position, ehuru med möjlig utsigt till att kunna förnya underhandlingar om en ny lösning. men med utsigten till framgång häri onekligen minskad. Sällsamt nog är, att midt under denna villervalla häromdagen ett allmänt möte hölls i Leeds, i afeigt att verka för upprättandet af en international skiljedomstol, som skulle ha att afgöra alla europeiska tvister. Iden härtill utgick som bekant på sin tid från kejsar Napoleon, men stötte år 1863, då den blef bestämdt formulerad, på motstånd at lord Russell, hvars vägran att gå in derpå kanske haft en väsentlig del i den derpå följande krigsperioden i slesvigska kriget, Sadowa och Sedan. Mötet uttalade sig tör ett förslag, hvarmed fredsligans sekreterare i England, mr Richard, jemte en del andra medlemmar tänka iokomma till parlamentet. Det går ut på att uppmana regeringen till att genom sin diplomati taga initiativet till att förelägga de andra regeringarne ett formligt forslag om upprättandet at en stadigvarande international skiljedomstol. — Man kan svårligen komma olagligare fram med en sådan sak, än nu då ej ens tvenne i freden så intresserade och beslägtade tolk som det amerikanska och det engelska kunna enas om principerna för en dylik speciel skiljedomstol, som likväl endast skall ha ekonomiska ärenden att afgöra. TAR SS ars Fo rr RA AA — 4