Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 1

vist, att detta ej är någon plötslig ide, någon fantasi för minuten, ty i mer än två år har jag hyst samma känslor för er, och att jag hittills afhållit mig från att uttrycka dem för er har berott derpå — ja, rent ut sagdt, derpå att jag fruktade ert svar. Det uppstod ånyo ett par minuters tystnad innan Ellen talade: — Jag vill ej tacka er, mr Durston — jag vill ej säga er att jag känner mig hedrad af de ord ni nyss yttrat till mig — — Åh, för himlens skull, inföll Jack ; hedrad, verkligen — — Men jag vill säga att det sätt hvarpå ni uttalat dem låter mig djupare känna skyldigheten af att svara er rätt. Jag vill nu ej vidare fästa mig vid denna fråga, mr Durston; jag vill helt enkelt säga er att jag är förlofvad. — Förlofvad, miss Wynne! ni förlofvad! Ni kan väl ej tro att jag hade någon aning om det? — Jag är fullkomligt viss derpå, mr Durston. Förlofningen egde rum under det jag vistades hos mina vänner i Marshire, och den gentleman med hvilken jag är förlofvad är ej känd af någon här i trakten. Det uppstod en ny paus, hvarunder Jack Durston tog sin hatt och sin käpp från det bord der han lagt dem, reste sig upp till sin fulla längd och försökte att antaga ett småleende, hvilket dock allt för tydligt visade sig vara tvunget, så märkbar var darrningen af hans läppar; dere