Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 1

ugnt och värdigt sätt utan att rubba sjelfva grundvalarne för vårt statslif. En dylik öfvergång borde beredas genom att befria den egentliga regeringen från en mängd ärenden, som nu trycka på densamma och hvilka förutsätta helt andra egenskaper än statsmannens. Målet skulle i motionärens tanke icke vinnas genom att, såsom ifrågasatt varit, till Högsta domstolen öfverflytta de judicielt-administrativa bervärsmålen, ty derigenom skulle åtskilliga olägenheter uppstå, men alltför många för statsmannen främmande ärenden ändock fortfarande qvarstå och hindra regeringen i tyllandet af dess högre uppgift. Motionären hade derför föreställt sig, att frågan bäst skulle lösas sålunda: att konungens råd delas i tvenne afdelningar; att hvardera afdelningen bildar en särskild konselj, den ena för de egentliga regeringsärendena, hvartill äfven skulle räknas besvär öfver tjenstetillsättningar, och den andra för alla besvärsmål i öfrigt; att den förra konseljen, som skulle kunna benämnas ministerkonselj, består af sex, högst sju, och den senare, som skulle kallas statsrådskonselj, af fem ledamöter; att konungen, som eger bestämma statsdepartementens antal och verkningskrets, bland ministerkonseljens ledamöter nämner departementschefer och en statsminister, hvilken jemväl fungerar såsom konseljpresident; att åt departementscheferna öfverlemnas, mera oförtydbart än i gällande regeringsform, rättigheten att hvar för sig meddela erforderliga föreskrifter till vederbörande embetsverk och embetsmän för beredning af ärendena, för upplysningars infordrande och för att bringa regeringens beslut i förvaltningsfrågor till verkställighet; att statsrådskonseljens ledamöter få sig uppdraget att, jemte handläggning af besvärsmålen, utarbeta nödiga ansedda ekonomiska, administrativa och kommunala lagar och författningar; att vederbörande departementschef må vara berättigad att deltaga i lagstiftningsarbetena inom den rådsafdelning, som bildar statsrådskonseljen; samt att konungen eger, när han så finner nödigt, sammankalla alla rådgifvarne till sammansatt konselj; hvilket måhända alltid borde ske, då nya lagar äro i fråga att utfärdas; och borde i följd af konseljens delning samt möjligheten af inskränkning i departementens antal och målens öfverflyttande från ett till annat, kanslitjenstemännen vara underkastade skyldigheten att, hvar i sin grad, tjenstgöra under hvilken rådsafdelning som helst och i hvilket som helst departement dem anvisades. Motionären afslutade sin framställniug med att i några korta drag teckna den organisation af statens förnämligare institutioner, som skulle genom bifall till hans förslag lätt nog vinnas, och ansåg denna organisation böra bestå af: en ministerkonselj af sex eller sju ledamöter, handläggande de egentliga regeringsärendena och inför dopresentationen ansvarig för riksstyrelsens förande; en statsrådskonselj af fem ledamöter, utöfvande domsrätt i högsta instans i alla icke judiciella mål och tillika utgörande en ekonomisk lagberedning, i det närmaste oberoende af de politiska vindkasten; en juridisk lagberedning af tre tillförordnade ledamöter, samverkande, då frågornas natur så fordrar, med den ekonomiska lagberedningen; skyldiga att utarbeta de lagar, regeringen vill föreslå Riksdagen, och att afgifva utlåtande öfver Riksdagens framställningar i lagfrågor, samt slutligen en högsta domstol af tolf ledämöter, arbetande på en afdelning och följaktligen egnad att uppehålla enhet i lagskipningen, befriad från alla för domare: embetet främmanue bestyr.