Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 2

Åhman. Den allmänna uppgiften förelåg honom att framställa en sydländskt glödande natur, hos hvilken, god och ädel under vanliga förhållanden, passionen så örverväldigar, att sjelfva kroppen icke förmår motstå dess spännkraft, utan gripes af vanmakt. Denna glöd fann den erfarne skådespelaren sig icke kunna utveckla, hvarsör han i stället tyckes ha gripit en annan sida af mohrens karakter, neml. hans strängt disciplinära krigarelynne, hvilken åtskilliga af Shakespeares kommentatorer äfven särskilt betonat. Denna disciplinära sjelsbeherrskning tillåter derför hr Åhman att gifva sin vrede en undertryckt, kutvad form. Men just derför skulle det varit rättast, om icke lyssningsscenen i fjerde akten strukits, emedan åskådaren genom den sjelf försatts i den medlidandets stämning, som det nu ålegat skådespelaren att genom ökad styrka i spelet framkalla. Hr Åhman, hvars figur och mask äro ypperliga i stycket, saknar dock en oundgänglig egenskap för att göra Othellog återgifvande tillfredsställande: neml. ett böjligt, ett af moduleringar förmöget talorgan, i hvars rätta användning den tragiska kampens och passionens olika brytningar och skiftningar kunna erhålla förhöjd styrka, ja, äfven poesi. Derför slog hr Åhmans diktion ibland, isynnerhet i de mest gripande momenterna, ötver strecket och frambragte en verkan, som ligger nära den tragiska, men är denna motsatt till begreppet, vi sade ibland, ty med takt och urskiljning undvek hr Åhman så mycket som möjligt de farliga skären. För att sammanfatta oss, måste vi således erkänna, att hr Åhmans framställning af Othello saknat den energi, som vi anse oundgänglig, den poesi och höghet som kasta idealitetens skimmer öfver den glödande karakteren, och att den för oss således icke varit fullt tilltredsställande, ehuru vi måste medgifva, att routinen och erfarenhetsstudierna varit medel, som satt hr Åhman i tillfälle att skapa någonting aktningsvärdt. Desdemona är en både svår och lätt karakter att återgifva. Dess sanna återgifvande fordrar ovilkorligen en motsvarande naturell hos skådespelerskan: här räcker konsten ensam icke till. Fru Boström eger i hög grad denna naturell af blid, sympatisk qvinlighet, som utgör Desdemonas hutvuddrag. Vid första representationen blef dock framställniogen något konstlad genom ett ej naturligt patos; men vid andra föreställningen var detta fel redan i det väsentliga afhulpet. Hr Wagner har onekligen såsom Jago gitvit ett ganska aktningsvärdt prof på sin förmåga som skådespelare. Hans framställning tycktes oss dock vara bäst första gången, då han egnade sträng uppmärksamhet åt hela sitt uppträdande och isynnerhet åt sina repliker, hvilka utgöra ett sine qua non för ett giltigt återgifvande af Jago. I hr Ringh som Cassio har väl teaterns ledare träffat det olyckligaste val man gerna kan tänka sig. Hr Roos har visserligen som Rodrigo icke synnerligt mycket att göra, men bar bjudit till att skämma bort detta lilla genom en besynnerlig förvridving af rösten. Denne unge skådespelare, som ingalunda är utan talang, måste i tid vänja sig af med att i dramen eller tragedien, kortligen, i den allvarliga dialogen göra sin diktion alldeles guttural, och så hård och sträf, att den blir stötande för örat. Det är emellertid med glädje vi sett Othello, briljant uppsatt som den är, rönt här den framgång, att den hittills alldeles fyllt salongen från golf till tak med en publik, som med spändt intresse följt den store britiske skaldens väldiga skapelse, dermed visande, att det sannt stora äunu har sina vänner och att smaken icke förskämts af sceniska upptåg och parodier.