Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 2

enlig stil. Kostymer och accessoirer voro allt igenom bistoriskt trogna och glänsande äfven i betydelselösa detaljer. Att deremot ett par dekorationer icke hade dessa egenskaper, är en brist inom sjelfva teatern, hvilken man ej billigtvis kan fordra, att en tillfällig hyresgäst skall ashjelpa. Så t. ex. fick man i första aktens 2:dra tablå, der händelsen spelar i Venedig, och i femte aktens 1:sta tablå, der scenen är förlagd till Cypern, se samma dekoration, en af dessa beqvämt stenlagda gator med trottoirer, dessa hus i luftig, modern italiensk stil med stora fönsterrutor, margquiser och persienner, hvilka äro de framstående tecknen på en stad i våre egna dagar och ingalunda är den tid, som tragedien omfattar, några andra dylika oegentligheter onämnda, hvilka onekligen svära emot den historiska sanningen, sedan åskådarne nu en gång vant sig vid den fransyska, kulissen, som vill gifva äfven målningens bidrag till att få bilden helgjuten, och ej längre låter sig nöja med de primitiva anordningar, som i denna väg accepterades på Shakespeares egen tid. Om de ringa fordringar man i detta afseende då hade lemnar den ansedde tyske skriftställaren Gervinus följande skildring, hvilken må meddelas såsom ett bevis på den utveckling teatern i sådant hänseende haft: Teatern i Blackfriars, vid hvilken de genialiska vännerna Shakespeare och Richard Burbadge verkade, yfdes med stolthet öfver att vara den finaste och mest bildade i London, Med detta företräde bör man likväl icke tro, att någon yttre glans och lyx voro förenade. En lycklig enfald och förnöjsamhet rådde i afseende på allt det yttre. Byggnaderna voro dåliga och uppförda af trä; man kallade de med tak försedda för privata teatrar; de offentliga voro obetäckta; galleri ock loger voro redan så afdelade som de äro det nu; på den bästa logeplatsen betalte man en shilling. Den egentliga speltiden var förr, så länge föreställningarne icke voro offentliga, under vintern, vid jul, nyår, tre konungars högtid och fastan. Men sedan skådespelet blifvit ett yrke, spelade de offentliga teatrarne hela året igenom; under Elisabeth dagligen. Trumpeter och en uthängd fana underrättade om, att tiden nalkades för början, hvilken egde rum kl. 8 på eftermiddagen. Musik från en balkong öfver den nu s. k. avantscenen inledde stycket; åskådarne förlustade sig, innan föreställningen började, med att röka och spela kort, med att äta frukt och dricka öl; okynniga unga mån bullrade och väsnades och kastade på hvarandra bitna äpplen, såsom det heter i Henrik VIII. De förnäma gynnarne och konstkännarne trängdes med sina stolar på scenen eller togo plats bakom kulisserna. Prologen, som uppträdde efter tredje tuschen från musiken, var vanligen klädd i svart sammet. Mellan akterna måste åskådarne underhållas med lustigheter och sång, vid slutet af stycket med jigs (puts) af clorwnen, med trummors och trumpeters skräll. Det egentliga slutet utgjordes af en bön för regenten, förrättad af de knäböjande skådespelarne. Åt kostymerna egnades mest uppmärksamheten; de tyckas hafva varit till en del praktfulla. Af bröderna Alleyns papper vet man, att de vid ett tillfälle betalte mer än 70 p. sterl. för en sammetsrock; och anhängarne at det gamla funno det himmelsskriande, att man kunde få se 200 skådespelare prunka i sidendrägter, under det 800 fattiga hungrade i stadenm. Allt sceneri var deremot ytterst torftigt. Falluckor begagnades tidigt, men rörliga dekorationer uppkommo först sent; vid tragedier var teatern behängd med svarta kläden. En uppstäld bräda bar namnet på den plats, å hvilken man skulle tänka handlingen försiggå: på detta sätt var det lätt att framställa fartyg, att vexla scener, och naturligt, att man icke brydde sig om den lokala enheten. En upphöjning, ett utsprång på midten af scenen måste tjena som fönster, som vall, torn, balkong, en mindre scen på teatern, t. ex. den i Hamlet. Denna armodsfulla nödtorftighet lemnade man för öfrigt redan tidigt vid föreställningarne vid hofvet. Målade scener, hus, städer och berg, tillochmed åskväder med tordön och blixtar kunde man få se redan 1568. Rörliga dekorationer förekommo först år 1605 i Oxford vid en representation för konung Jacob och utbredde sig derefter under de närmaste åren, så att det snart gass sormliga scenförändringar. Några få år innan Shakespeare kom till London, skildrade den ädle sir Philipp Sidney folkteaterns grofva och naiva beskaffenhet på ett hånande, men betecknande sätt. ÅI de flesta styckena, säger han, har man Asien på den ena sidan och Atrika på den andra. och dertill så många andra biläu