Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 2

sällskap! Bosynnerligt att en son till mig — min ende son — kkall visa sådan afsmak för landtlifvet och föredraga London. Det var verkligen besynnerligt. Under tre hundra år hade Durstons varit herrar till Durston Hall, och under hela denna tid hade alla de äldsta sönerna, utom Edwin hvilken dött i gossåren och Hugh som tidigt genom ett fall ur sin sköterskes armar blifvit krympling, varit starka jägare och hyst brinnande lust för fältets och fria Iuftens idrotter. Bland de yngre medlemmarne af familjen hade samma böjelser och egenskaper varit rådande. De stadigaste bland dem hade varit vid armen och flottan, under det några af de vildare varit guerillachefer, till och med, efter hvad det hviskades, sjöröfvarkaptener. Då jagtens retelse blef för ringa för dem, och då den politiska ställningen i deras eget land ej gaf dem något tillfälle att tillfredsställa den äfventyraranda som alltid var förherrskande hos dem, sökte de utländsk tjenstoch voro, så länge de hade skarpt arbete för sig, likgiltiga för hvilken sak deras aldrig felande mod och den styrka, som var karakteristisk för Durstonslägten, togos i anspråk till närvarande tid. Den gamle squiren, den man som nyss blifvit presenterad för mina läsare, var lika skarp jägare i sitt sextionde år som han varit den dag då han blef myndig, och då den förnämste af godsets arrendatorer vid föreslåendet af hans skål anmärkte att det i hela gretskapet ej fanns en säkrare bössa eller snabbare ryttare?. Och det föreföll honom verkligen besynnerligt, mer än besyn