Göteborgsposten – 6 februari 1872, sida 2

Frän Utlandet. Får man döma ester uttalandena i den engelska pressen, så råder det för närvarande på den britiska ön en verklig storm mot Nordamerikas Förenta Stater i anledning af Alabamafrågan, eller rättare den amerikanska Unionens uttalade stora anspråk på skadesersättning at England. I korthet sagdt utgör tvistens hufvudpunkt, att Amerika fordrar i den vidsträcktaste mån ersättning, tillochmed för skador som icke direkte tilltogats af de från England utrustade Sydstatskaparne. Dessa anspråk ha ingifvit engelsmännen en hög grad af fruktan, derför att, om de bifölles af skiljedomstolen i Gönöve, så ofantliga belopp skulle komma att utredas af England, att detta ej allenast skulle känna bördan tung, utan äfven så förödmjukande, att ett krig tillochmed skulle varit att föredraga. På den grund har engelska pressen uttalat, en del deraf med en beklagansvärd våldsamhet som äfven väckt ond blod på andra sidan Atlanten, såsom nödvändigt, att regeringen måste på förhand tillbakavisa de ytterliga amerikanska anspråken och få dessa noggrannt definierade inom vissa bestämda gränser, inom hvilka det äfven skulle tillhöra skiljedomstolen att inskränka sig. Detta pressens bestämda språk var desto betydelsefullare som parlamentets öppnande tillstundar, och man kunde vara viss om, att ministören skulle komma att stånda en svår dust, kanske falla, om den icke dessförinnan fått denna sak ordnad i enlighet med den genom pressen uttalade folkviljans önskningar, eller åtminstone hade skaffat sig ett skynke af diplomatiska underhandlingar, bakom hvilket den kunde tillsvidare taga sin tillflykt. Det är derför, som engelska regeringen, enligt ett af dagens telegram, i dessa dagar afsändt en depesch till regeringen i Washington, hvari den förra uttalar sin allvarliga önskan att noggrannt utföra Washiogtonsfördraget (den öfverenskommelse som ligger till grund för skiljedomstolen), men äfven öppet uttalar, att det aldrig kunnat falla henne in, att nämnda fördrag äfven skulle omfatta sådana indirekta förluster, som det amerikanska memorandum gör anspråk på. Skulle dock, heter det vidare i den britiska depeschen, ansvar fordras för sådana öppna frågor, så kan England icke underkasta sig den likväl beramade skiljedomstolen. Vigten at denna depesch kan icke förbises; ty om den amerikanska regeringen är at en motsatt uppfattning, enligt hvilken det skall tillhöra just skiljedomstolen att afgöra, huru vida äfven anspråk på indirekta förluster kunna ställas, så är det val knappast troligt, att hon skall vika ifrån denna sin åsigt, då möjligen hela skiljedomstolssaken kan gå i stöpet. Att den amerikanska regeringen hyser en sådan åsigt, visas just af dess press, hvilken är en minst lika vigtig faktor i den stora republiken som den engelska är för dess land. Så t. ex. finna ÅIlerald och Worldi Newyork den britiska pressens språk föga värdigt och orättvist och säga, att det tillkommar skiljedomstolen i Geneve att afgöra, huruvida de amerikanska anspråken äro öfverdrifna eller icke. Den i Bryssel utkommande tidningen )Echo innehåller visserligen ett meddelande från London, enligt hvilket Washingtonsregeringen redan ekulle ha förklarat sig icke vilja sasthålla vid sina fordringar om ersätt