Göteborgsposten – 6 februari 1872, sida 1

beläget i grannskapet, kom ner för att jaga. Georgshotellet, som fordom varit stor postoch deligensstation men nu mestadels var till två tredjedelar tillstängdt under det den andra tredjedelen vanvårdades, tycktes så länge hertigens jagter räckte återstäldt till sin fordna glans. De bland hertigens vänner som ej kunde logeras i slottet togo sin bostad i Georgshotellet, medförande sina groomer och hästar, så att de sextio stallarne (öfver hvilka den gamle stalldrängen som en gång varit och ännu kallades postiljonen brukade skryta) allesammans voro fyllda, och eldbrasor flammade ännu en gång i de gamla sofkamrarne, ljus skimrade och huset genljöd af röster, tills hertigen ledsnade vid att jaga eller skarp frost inträdde och gjorde slut på alla jagtpartier; då försvunno gästerna, groomerna och hästarne på en gång, och allt blef tyst och ödsligt som förut. Denna glada period utöfvade ingen inverkan på beskafkenheten af Ellen Wynnees lif. Hennes onkels hus stod straxt utanför staden — ett stort rödt tegelhus, hvilket såg ut som om det varit ämnadt till ett hus midt i staden, att bebos af någon lagkarl, läkare eller annan lika vigtig funktionär, men tagit sig en promenad och tyckt det vara bättre utom staden samt beslutat att ej gå vidare utan intaga den plats der det då befann sig. Bakom huset var en stor fyrkantig trädgård, full af frukter, blommor och stora, skuggrika träd; der brukade Ellen promera och tänka på Frank Scorrior samt undra hvad som skulle bli resultatet af det försök han gjorde att etablera sig i Australien.