lat att det senaste året med afseende på lagstiftningsarbetet blott blifvit en förberedelsens tid. Men ett dylikt förberedande arbete har ock med kraft pågåt!: högsta domstolen har atgifvit sitt utlåtande om förslaget till förordning om vattenrätten, komiterade för utarbetandet af nya utsökningslagar hafva fullgjort sitt uppdrag och deras förslag ligga nu i tryck offentliggjorda, och slutligen nalkas nu revisionen af gällande kyrkolag sin afslutning. Det är naturligt att, när ett finansår sådant som det förflutna fyllt statens kassor, olika meningar skola yppa sig om användningen af detta och på samma grunder förväntade ytterligare öfverskott. Sådane skiljaktiga tiga åsigter hafva ock vid riksdagen framkommit. Å ena sidan har man yrkat betydlig nedsättning af, helst de indirekta, skatterna; å den andra har man fordrat bildandet af starka reservfonder för statens bebof. Regeringen har i sin framställning gått en medelväg. Hon begär icke vidare fortsättning af den nu utgående s. k. tilläggsbevillningen, hon föreslår nedsättning i personliga skyddsafgiften samt afskaffande af bergverkstionden och lastpenningarne. Men samtidigt fordrar hon att riksbankens vinst för sistferflutna året skall under år 1873 öfverlemnas till statsverket, för att tillika med öfverskott från andra håll bilda en fond för mötande af framtida behof. I enskilta lifvet anses det för en riktig regel att under de goda åren spara för de onda, och vi kunna ej se annat än att den i detta fall eger tillämpning äfven på statens sörhållanden. Folkets kassor äro statens bästa skattkammare?, säger man visserligen, och denna sats är utan tvifvel i allmänhet sann. Det gifves ingen större motsägelse, både i ekonomiskt och moraliskt hänseende, än en rik statskassa och ett fattigt folk. Men när man nu tror sig kunna fylla den i folkets kassor belägna skattkammaren genom nedsättning med ett halft eller ett helt öre på kaffeeller sockertullen, så är det ej sagdt att man når sitt mål. En så obetydlig nedsättning som denna tjenar i bästa händelse blott till att öka förbrukningen, men i vanliga fall bidrager den blott till att med motsvarigt belopp öka mellanhandlandens vinst. Intetdera resultatet innebure väl någon olycka, men dertill kommer att i ett land som vårt, der ett enda missväxtår totalt förändrar den finansiella ställningen, återtagandet af den minskade tullafgiften kanske snart igen stode för dörren. Härigenom vore den vigtiga grundsatsen om stabilitet vid den indirekta beskattningen bruten endast till fördel för några få, och skäl tyckes derföre vara för handen att med den betydligare skattenedsättningen vänta till dess, då genom en mera lycklig permanent ställning hos statsverket man törs hoppas äfven på lindringens permanenta fortvaro. Vi tro derför att regeringens medelvägsförslag, möjligen något modifleradt äfven till somma och användande, utgör den riktiga sluttöljden ur de fakta, som innehållas i berättelsen om Sveriges öden sedan sista lagtima riksdag. m— — ——