Göteborgsposten – 6 februari 1872, sida 1

terades uteslutande af omtankan för hennes välfärd, tyckte dock Ellen att hennes onkel genom detta förfarande beröfvade henne det enda som förlänade det tråkiga hvardagslif hon förde en gladare anstrykning. Att stiga upp tidigt om morgnarne, att läsa några böner och presidera vid frukostbordet, att sköta hushållsbestyren för dagen samt en och annan gång göra ett besök i prestgården eller hos doktorns fru, att äta middag, att taga långa, enssliga promenader rundtomkring trädgården under det den gamle gentlemannen tog sin eftermiddagslur, att laga i ordning thå och derefter åter läs) några böner samt slatligen gå till sängs — sådana voro tilldragelserna i hennes dagliga lif. Enformigt för hvem som helst — äfven för en som spelat ut lifvots spel och ej har något annat att göra än tåligt vänta på det kommande slutet — men rysligt enformigt för en ung flicka, liflig, intelligent, full af varm känsla och skarp uppfattning af allt som kan göra lifvet värderikt. Men detta lif hade dock sin poetiska sida. Under de ensliga promenaderna i trädgården om aftnarne var Ellen oändligt lycklig. Denna stund var egnad åt tanken på Frank och på Frank allena. Inga hualiga bestyr, inga ledsamma omsorger af något slag tillät hon inkräkta på denna tid. Den skulle tillhöra hennes trolofvade uteslutande, egnas åt betraktelser öfver det förflutna och förhoppningar för framtiden. Under dessa promenader fram och tillbaka i trädgården erinrade hon sig det tillfälle då han först presenterades för henne, huru hon blifvit frapperad af hans vackra, manliga utseende, huru hon