Göteborgsposten – 5 februari 1872, sida 2

Under sista tiden ha en del rykten varit gängse om, att nya försök till en fusion mellan legitimister och orlöanister blifvit gjorde. Dessa ha antagit en allt bestämdare form, tills det slutligen uppgifvits, att grefven af Paris, orlöanisternas konungskandidat, begifvit sig till grefven af Chambord i Frohsdorf, för att der sanktionera den så mycket omtalade fusionen. Gretven af Chambord har nu på visst sätt motträdt dessa berättelser, hvilka dessutom voro falskeligen affattade så till vida att grefven af Paris alls icke rest till Frohsdorf, i det han (Chambord) utfärdat ett nytt manifest, i hvilket ganska egendomliga aktstycke, som visar att den gamle representanten för en förfluten tidsålders konungadöme med Guds nåde alltjemt håller i sig, uttaias bl. a. följande: De ihärdiga ansträngningar, som gjorts att vanställa mina ord, tankar och handlingar, tvinga mig att utfärda en protest. Mitt beslut att lemna Chambord tillskrifves en hemlig önskan att göra afsägelse. Det är ej nu tillfället att utveckla den väg jag utstakat för mig sjelf, men hvarje hopp, som grundar sig på uppgifvandet af mina skyldigheter, är fåfängt. Jag skall aldrig afsäga mig mina rättigheter. Sedan jag i 40 år bevarat okränkt den monarkiska princip, som är Frankrikes arfvedel, det sista hoppet för dess storhet och frihet, kan jag aldrig gå in på, att den sättes i fara. Cesarismen och anarkien hota oss ännu, emedan landets frälsning sökes i personliga frågor och icke i principer. Jag hissar icke någon ny flagga. Jag håller Frankrikes flagga upprätt. Jag är stolt öfver att tro, att den skall återgifva våra armeer deras forna prestige. Jag representerar reformer, icke reaktion. Under kyrkans pröfningar har jag ihågkommit vårt lands traditioner. Mitt språk har i denna punkt framkallat blinda lidelser. Yrkande på nödvändigheten af att ej förlora någon tid, säger manifestet vidare: Hvar skola vi utan den ärftliga monarkiens prinMM —