Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 2

norgräfda på ett fällt alldeles bakom elfte tolegrafstolpon från Gwynruthinstationon, mot Falmouth till. Den elfte telegrafstolpen vid banan. Det är märket, förstår ni. Förbrytaren tystnade; men Frank Scorrier svarade ej på ett ögonblick. Hans ögon stirrade ihärdigt framåt, och hans händer höllo tag i bordet med ett konvulsiviskt grepp. Plötsligt utropade han: — Jag förstår ingenting, jag vill ingenting förstå; jag vill ej underhandla eller ha något att göra med en brottsling. Ni kan ej säga att Jag icke gifvit er tid att undkomma. Nu tillkallar jag folk. — Ni gör så f—n heller! ropade förbrytaren i det han rusade fram till dörren och hastigt stängde den. Ni gör så f—n heller! upprepade han i det han stoppade nyckeln i sin bröstficka. Nu ha vi blott ett sätt att uppgöra den här saken! Hvad jag ej kan erhålla med godo, det skall jag taga på annat sätt. Tror ni att jag tänker återinträda i fängelset sedan jag sagt er hvar skatton ligger? Ej så dum heller. Frank hade nu återvunnit sin kallblodighet och såg att han nästan med ett enda hopp kunde nå klocksträngen. Han sprang emot den, men i samma ögonblick utsläektes ljusen och han kände sig gripen vid strupen. Frank Scorrier fattade i sin ordning tag i angripacen, och som han var vida starkare lyckades han snart befria sig från den andres grepp; men nästan i samma ögonblick gaf den krage hvari han höll sin fiende vika eh mannen slant ur hans händer. Inom en sekund rujade denne åter på honom, slog honom till golfvet genom