Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 1

möta mrs Hradstocks föreställningar, sade Frank hånende, tror jag att jag skulle göra henne en mycket dålig tjenst med att skaffa henne ert sällskap för framtiden. Det är ej sannolikt att de vänner som gjort den subskription för henne hvarom ni talat skulle bli särdeles belåtna om de finge höra att ni skulle få andel af penningarne. So så, vill ni gå, eller skall jag ringa på klockan? Han närmade sig ånyo klocksträngen under det han talade, och mannou som märkte hans beslut blef allt enträgnare. — Hör på, sade han. Så mycket som jag sett mig om i verlden har jag ännu aldrig träffat den man som haft så mycket penningar som han behöft. Ni är en gentil karl, men ändock torde ni behöfva penniogar, det är många sådana som göra det. Tänk nu om jag skulle vara i stånd att skaffa er en förmögenhet — ej några få hundra pund, utan tusenden — tusenden? Frank Scorrier smålog föraktligt. — Ni är åter på villospår, mr Bradstock, sade han. — Huru vet ni mitt namn? sade mannen hastigt, Ah, jag minns, jag talade ju om för er hvad min hustru hette. Ni är en snabbtänkt man och uppfattar saker och ting i blinken. Ja, jag är George Bradstock, sade han, hjelten i den stora guldstölden, såsom de kalla mig i tidningarne. Ni har hört den omtalas, förmodar jag? — Jag känner ej till några tjufvar eller stöldhistorier, sade Frank. — Må vara; men den stora guldstölden är säkert bokant öfver hela landet, och det är om den jag ämnar