Göteborgsposten – 31 januari 1872, sida 1

de åsigter som de sjelfv omfattade, då det måhända skulle visa sig at dessa åsigter gåfve väl stort utrymme åt hin håle. Hvad hr Kolmodin rttrat behagade alls icke hr Hedin och han llef nu än skarpare, hvilket alls icke är svåt för honom. Han gladde sig åt — men det får jag säga att hvarken hans blickar elbr tonen i hans röst vittnade om glädje — at då statsrådsbänken stod tom och det officielh läseriet sålunda ej hade några representante närvarande, detta likväl icke saknade en oficiös försvarare. — Det är klart att hr Hedi alls icke godkände hvad hr Kolmodin anför i saken, och i atseende på uppmaningen att afgifva sin trosbekännelse, så behöfde lan blott hänvisa till sammanfattningen af hvad begge kallade Guds lag. Detta var nu ganska väl svaradt; men då i Guds lag inprägla äfven kärlek till sin nästa, så får jag såga att tillämpningen af detta moment hade begge talarne ajournerat, ty de klöste hvarandra mer än skäligt. Hr Ola Jönsson bestidde på det bestämdaste hr Hedins påståend att de högre folkskolorna befunne sig i dåligt skick. D:r Rundgren utvecklade med mycken sakkännedom förhållandet med dessa skolor. Det mindre goda tillståndet vid dem föranleddes af lärarnes brist på pedagogisk underbyggnad och deraf att de icke gjorde denna lärareverksamhet till sitt lefnadsmål. Allmogen borde först lära sig inse folkhögskolornas värde, sedan kom intresset för dem och så borde statsanslag begäras och beviljas. Lektor Rundbäck trodde att detta intresse skulle väckas om anslag beviljades. Diskussionen i denna fråga upptog så lång tid, att samtlige de utskott, som skulle sammanträda närmare middagen, måste inställag at brist på ledamöter från Andra kammaren.