Göteborgsposten – 31 januari 1872, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop 1872. V. D. 30 Januari. För några år sedan hörde man ofta sägas: Samhållet är sjukt. Då väcktes vid riksdagarne ett stort antal förslag till det stora samhällets, statens, botande för stora och små krämpor. Sannolikt har statens helsotillstånd betydligt förbättrats sedan, ty hvarföre annars skulle utskrifningen af det slags recepter, som vi kalla motioner, hafva så ansenligt minskats, som förhållandet verligen är? Vid riksdagen 1869 — samhället var då troligen illa sjukt — väcktes i Andra kammaren (nya val förestodo på hösten) 350 motioner, men nu ha endast 192 motioner blifvit väckta der. I Första kammaren var motionsantalet störst 1868, men utgjorde då endast 84, nu uppgår det blott till 31. Att döma efter dessa siffror måtte samhället befinnas i temligen godt helsotillstånd. Mycket gör väl nu att åtskilliga frågor afförts ur rullorna: jornvägsfrågor ha nästan dött ut; bränvinsförordningen lemnas i fred; skjutsen är nästan antiqverad och försvarsfrågan ajournerad. I går skulle de bordlagda motionerna remitteras till vederbörliga utskott för nödtorftig behandling. Den i politiskt afseende utan gensägelse vigtigaste motionen, som vid denna riksdag blifvit väckt, den nemligen af f. d. statsrådet v. Ehrenheim om sådan ändring i grundlagens föreskrifter rörande statsrådets sammansättning, att i det en konseljpresident komme att fungera, förordades af frih. De Geer i det hufvudsakligaste, och man kan deraf, ätvensom af motionärens egen ställning, draga den slutsats att förslaget är välbetänkt och nyttigt. Måtta nn hlott iolo allt förp mårga —.—9—— af den strängaste sparsamhet i afgörandets vigtiga ögonblick frukta, att ett bifall kanske skall medföra nästan för hög utgift. Pastor Törnfelt — vi förflytta oss nu till Andra kammarens förhandlingar — hade tyckt som så, att när krigsministern är både sjuk och nykommen, så var det hr Törnfelts skyldighet att, till tidens vinnande och till lättnad för vederbörande, sjelf utarbeta ett förslag till landtförsvarets ordnande, och det hade han äfven gjort och mycket originelt är det; men då han tillika fordrade att för behandlingen af detsamma skulle ett särskildt utskott tillsättas, så sade Andra kammarens 101 ledamöter mot 30 — nej pass, Mante! Nu hvilar motionens öde i statsutskottets band; troligen blir detta arbete, säkert frukten af många nätters vaka vid den flämtande lampans matta sken, i tysthet begrafvet. Se der tacken till den som är framom sin tid. Emot de i begge kamrarne väckta motioner om statsanslag till folkhögskolor uppträdde hr Hedin, emedan han fruktade för statens förmynderskap öfver desamma. Om hr Iledin hade sagt att anslag icke behöfdes, emedan medel för dylika skolors underhåll villigt och frikostigt skulle tillskjutas i orterna, så hade hans uppträdande hatt skäl för sig; men nu grundade sig hans fruktan isynnerhet derpå att en förbindelse skulle ha uppstått emellan statskyrkans stela dogmatism och evangeliska fosterlandsstiftelsen m. m. Dessa uttalanden tyckte hr Kolmodin gå alltför långt, och så replikerade han den förre talaren och sade att den antydda förbindelsen icke fanns till, men uppmanade dem som så mycket tadlade statskyrkans och evangeliska fosterlandsstiftelsens uppfattning, att framlägga a I or a Ac