Göteborgsposten – 30 januari 1872, sida 1

fängslad med handklofvar trodde de det ej vara uödvändigt att hålla ögonen så strängt fästade på honom — för att öppna dörren och hoppa ur kupen ut på banan. Det var ett underverk att han ej blef krossad; men det kunde han ej ha blifvit, ty, anmärkte värden förnumstigt, i sådant fall skulle man ha funnit hans kropp eller åtminstone några delar af densamma. Hade han blifvit gripen ? Icke ännu, men man skulle snart taga honom, derom var ej något tvifvel. Han kunde väl hålla sig gömd några timmar i afloppskanaler och diken, ty det skulle åtgå en lång stund för att genomsöka det sumpiga fältet, då inga flera polisbetjenter funnits att tillgå än de två från Millbank och några af ställets egen poliskår. Beträffande den folkhop som följt med var värden af den åsigten ett densamma snarare skulle gifva den arme stackaren en handräckning än bidraga till hans gripande. Han var ej anklagad för något mord utan endast för stöld — visserligen en mycket stor stöld efter hvad det försports, men dock endast en stöld, och efter den kännedom värden hade om traktens innevånare — hvilken borde vara ganska stor, eftersom han vistats bland dem i fyrtio år — trodde han dem ej vara böjda för att förråda en stackare som jagades likt en hund och som gjort ett så djerft hopp för att återfå sin frihet. Då Frank Scorrier kom in, fann han bordet redan dukadt för sig och sina gäster. Han hade beställt ett enskildt rum, emedan han önskade att samtalet skulle bli ostördt och att man ej skulle behöfva frukta för lyssnare.