Göteborgsposten – 30 januari 1872, sida 1

dan talmännen med erforderligt biträde äro sysselsatta att omsorgsfullt ordna och gruppera de talrika motionerna, så att hvarje sådan må komma till behörigt utskott. Den högre politiken kan således lemnas åsido i dag. Jag bör dock nämna att samtlige riksdagsmännen befinna sig vid godt lynne och god helsa; åtskilliga ha till och med blifvit mera vigtiga sedan de vistades här i höstas och de som hitkommo med föresatsen att gå mycket strängt tillväga, äro redan likasom lite försonligare. De fosterländska sånggudinnornas tempel vid Gustaf Adolfs torg, eller mera prosaiskt taladt: kungliga stora teatern — hvad byggnaden beträffar en af de äldsta i Europa — sväfvade en stund i Thorsdags afton i stor fara. Anledningen dertill och de sorgliga tilldragelserna dervid ha kommit till er kännedom före detta bref. Men hvad som icke kan beskrifvas är den förskräckelse som grep de talrika åskådarne när de fattade att en fara hotade, om hvars beskaffenhet de ej hade någon aning. Att äfven många af teaterns funktionärer grepos af bestörtning och oro, är naturligt. Emellertid återställdes ordningen ganska snart och lugnet återvände äfven, så att ingen rusning uppstod — desto mera glädjande som de väldiga massor af tjockt dam, som explosionen satte i rörelse, af många, och med skäl, troddes vara rök, men befanns vara — klassiskt dam, under flera decennier upplagradt i de högre regionernas undanskymda vrår. Det behöfver väl icke sägas, att explosionen äfven framkallade åtskilliga komiska episoder. Se här en. Några unga herrar voro sysselsatta med att spela biljard i salen ofvanpå Operakällaren. De hörde visserligen en stark knall, som dock icke alls störde dem; men straxt derpå rycktes en af dörrarne till salen våldsamt upp och instörtade tre mycket förtärade, mycket förtjusande, i de luftigaste toaletter klädda damer, naturligtvis unga och snabbfotade, men icke af skräck alldeles förstummade. Stor uppståndelse! Obegränsadt deltagande! Mycket sodavatten, till och med lite punsch, erbjöds. När de täcka sylfiderna blifvit förvissade att all fara var öfverstånden, när de hunnit bli lugna, omtalade de att ögonblicket efter explosionen hade de gripna af fasa störtat ur sin klädloge och flytt — huru och hvarthän visste de ej, men räddade hade de blifvit, och så återvände de för att snart uppträda i baletten. Jag antager att i Göteborg, med sin afundsvärdt stora kapitaltillgång, ätven finnas Caroliner, men kanske dock icke i sådant öfversflöd som på det rika Öland, der, efter hvad en tidning uppgifvit, detta mynt gick ur hand i hand som en 1-öresslant; men om så är förhållandet äfven i Göteborg, bör det för den siste lycklige innehafvaren vara särdeles angenämt erfara att dylika så lätt förvärfvade qvasi-ettöresslantar kunna begagnas till kontributionssedlarnes liqviderande efter ett pris af 7 rdr 10 öre. Emellertid har denna förmån, eller rättare sagdt regeringens föreskrift att Caroliner skola i uppbörden mottagas till detta pris, blifvit strängt ogillad af en här utkommande tidning. Då detta mynt blifvit af banken prägladt och i rörelsen utsläppt, företaller det lite besynnerligt, hvarföre icke det, lika så väl som allt annat gångbart svenskt mynt, bör få mottagas i uppbörden. Men hr X. delar icke alls min åsigt. Han är rysligt ond på finansministern, som kontrasignerat kungörelsen och säger att om han, hr X., vore riksdagsman, så ... Lyckligtvis för fioansministern blef vår gemensamme vän icke ens uppställd som kandidat vid sista riksdagsmannavalet här. Ni har naturligtvis inhemtat ryktena om åtskilliga nya bankinstitutioner här på platsen, och att dessa skulle grundas på utländska kapitaler. Dessa skulle visserligen vara välkomna och kunder skulle nog inställa sig, såvida dessa bankers styresmän icke voro kinkiga vid valet af värdepapper. Men det svåraste lärer vara — så säges det — att här få direktörer, och det säkra är att de affärsmän som fått offert derom, undanbedt sig förtroendet. Den kort före riksdagens början här utgifna broschyren Mivisterkrisen, några anmärkningar af G. N. har påtagligen icke ådragit sig så stor uppmärksamhet, icke heller åstadkommit det resultat, som dess förf. åsyftat. Man ser tydligen att han djupt hatar det nya riksdagsskicket, men tillika att han lider af inslagen ärelystnad. Det förra bar icke förskaffat honom några sympatier och den senare är icke af beskaffenhet att förvärfva honom deltagande. Den märkligaste tilldragelsen på sista tiQ —