Göteborgsposten – 30 januari 1872, sida 1

men det vore dock ganska ändamålsenligt om han kunde fälla åtminstone något al det ädla villebråd, han jagar. Jag menar titlarne. De ba alltid förekommit mig som en af våra mest löjliga institutioner. Eller kan månne någon förnuftig man vara blind för att han spelar ungefär samma roll som en fisk behäf tad med vattuskräck, då ban hvarje ögonblick på dagen i den allvarligaste och Vördnadssallas: e ton i verlden ituleras för: hr krigsrädet. hr justitierådet, hr etatsrådet eller br kommerscrådet, ehuru han ej eger det aflägsnaste begrepp om krigs-, justitieeller etatsväsendel. Och dessutom, vårt senaste steg framåt på utvecklingens bana var ju antagandet af ett lagförslag, enligt hvilket hvarje betitlad embetsman, för den händelse han vill bli befriad från sin titel blott behöfver återsända utvämningsbrefvet. Herre gud, då man ej respekterar titlarne mera än att en hvar har rättighet att gå och lemna dem hos portvakten i ministerbotellet hvarföre kan man ej då ta steget fullt ut, låta riksdagen sluta sig till hr Bergs perforcejagt och stöta spjutet i detta djur, som onekligen har öfverletvat sig sjelft. lr Berg drar för öfrigt ej allena i härnad mot rang, titlar och ordnar. Det finnes andra, ej mindre gamla institutioner, i hvilkas glorvyrdiga dam han nu för tiden rätt ofta tillåter sig att röra. Universitetets, kommunens och Sorö akademis kassor äro hans savoritämnen och när det gäller en annan fördelning af dem finner han, särdeles bland Bondevennerne långt större medhäll än han har utsigt att finna i frågan om titelväsendets upphäfvande. De hederliga dannemännen letva uppenbarligen i den saliga förhoppningen att turen också en gång kan komma till dem och de vilja ogerna renoncera på den ej alldeles osannolika kammarrådstiteln. Att använda våra vetenskapliga anstalters tillgångar för andra ändamål än de ursprungligen bestämda generar dem deremot icke. Jag vill för öfrigt gerna medge att penningarne understundom användas ganska förnuftigt och jag skulle alldeles ingenting ha emot att man då och då inventerade dessa kassakistor, endast man på samma gång begagnade tillfället att granska de ifrågavarande institutionerna, isynnerhet universitetet. Här existerar nemligen ett skriande missförhållande mellan saken Åsom hon är och saken som hon borde vara. Man borde ju billigtvis kunna fordra, att denna hedervärda institution voro ett säte, om än icke för begåfningen, ty när begålningen ej fiones, kan hon naturligtvis icke stampas fram ur jorden, men åtminstone ett säte för den fria, den efter sanning sträfvande forskningen. I stället frodas inskränktheten, odugiigheten och det sömnaktiga stelnandet i gamla former ymnigt innanför vår danska högskolas fridlysta murar. Låt mig anföra ett, som det synes mig, ganska talande exempel härpå. Bland våra yngre vetenskapsmän och författaro intager d:r Georg Brandes, som bekant, en mycket framstående plats. Jag har i eit föregående bref omtalat de förträffliga färoläsningar, han för närvarande håller i universitetet äfvensom att till dessa för ingar samlar sig en hittills nästan osedt talrik åhörarekrets. I dessa föreläsningar förekomma emellertid åtskilliga utfall mot gammal sicntrian och åtskilligt annat, som ej öfvereusstämmer med, hvad som på de olika områdena bl. fvit fastställt som oomkullkasteliga trossatser. nerhet förekommer i d:r Brandes söreläsn ingar mycket, som otvifvelaktigt måste skorra i de ortodoxa teologiska professoreraas örzcoa. Men bland alla fördomstria är och kan det ondast vara en mening om att universitetet ej skulle hedra d:r Brandes genom att göra honom till docent, men att han skulle hedra detta genom att mottaga en dylik post. Man hvad gör nu universitetet? Med alla professorernas röster utom en (nemligen pro. B:öchners) afslår det hans ansökan, eller rättsre ssgdt, underlåter att föredraga henne. En af dessa hrr professorer har till och med framkommit med en 4 ark stark motivering al Bitt votum, hvari han kommer till, lindrigast sagdt, högst besynnerliga resultat. Så påstår ban t. ox., att d:r Brandes har kallat kristendomen för et vemmeligt Dyr. D:r Brandes har talat om den aftynande katolicismen och om katolicismens konstverk; han har sagt att dessa skola bli beståndande, äfven om katolisismen alldeles försvunne och han har dervid begagnat sig af en mycket träffande bild, neml. om snigeln. Det vackra skalet förgår ej, oaktadt det fula djuret derinom dör. Men huru man af denna sammanställning skall kunna få fram att kristendomen är ett vmmeligt Dvr. det är isanning svårt att förestå