Göteborgsposten – 29 januari 1872, sida 2

——— och ut på fältet örrer hvilket qvällen nu breder sin dimma. En timma efter det dessa händelser inträffade höll polisbetjenten i närmasto by på att knäppa ihop sin öfverrock för att begifva sig ut på sin aftonrund, då det bultade hårdt få dörren till den lilla hydda som hedrades med namnet stationen. — Måste vara Charley, sade polismannon för sig sjelf, men jag har ej hört ljudet af hästhofvarne. Då han öppnade dörren blef han helt förvånad af att se en man med dammiga kläder och eo blodig näsduk knuten rundtomkring hufvudet. — Ah, hvad är detta? sade polismannen. — Mord är det, svarade främlingen; landsvägsrån, och rymning ur fängelse och allt hvad ni kan önska er. — Jag skulle önska att ni talade förnuft, sade polisbetjenten som var en flegmatisk man. Hvad har händt er? Kittelflickaren berättade nu huruledes han, under det han gått framåt vägen med sin kärra, blifvit fälld till marken af en osedd hand och svimmat; huruledes han efter att ha återkommit till sans såg en man klädd i grå buldansdrägt och med blodmärken i ansigtet affila ett par handklofvar. — För tusan! utropade polisbetjenten, det är samme karl som Nillbankspolisen är på jagt efter; de voro här i eftermiddag. — Då bör han kunna bli gripen denna qväll, sade kittelflickaren. Jag låtsade vara afsvimmad hela tiden, förstår ni; men jag kikade på honom med ena hörnet af