Göteborgsposten – 29 januari 1872, sida 1

om att göra så liten som möjligt, genom jernringen och sodan, då detta misslyckades, att bryta sönder handklofvarne. Men allt var fruktlöst och han öfvergaf sina bemödanden samt linkade i väg med tillhjelp af en grof påk som han funnit i häcken. Aftonen inföll och ham var ännu långt borta från staden utan att ha kunnat uppgöra någon plan för att befria sig från sina handklofvar, då han hörde ljudet af ett lätt åkdon på vägen nerunder. Han stannade, lutade sig ner för att genom häcken se efter hvad det var. Jemte ljudet af hjulen hördes en manlig stämma sjunga, och snart kom omgifven af ett dammoln en vandrande kittelflickare, hvilken sköt framför sig en kärra hvarpå han ställt sin slipsten och lådor uppfyllda med de redskap som voro behöfliga i hans yrke. Derjemte hängde bredvid kärran glödpannan hvari han brände sina kol då han var i arbete. Han tycktes vara en munter karl denne kittelflickare, och hans ansigte ehuru svärtadt hade ett godlynt uttryck. Mannen som smög bakom häcken såg ögonblickligen en utväg till att bli fri från sina handbojor. Om han blott kunde förmå kittelflickaren att hjelpa sig skulle alla svårigheter snart vara undanröjda. Först beslöt han att våga försöket och stod i begrepp att tillropa kittelflickaren att stanna, men tvekade i detsamma. Att hjelpa förbrytare på flykten voro i sig sjelft en förbrytelse, och skulle kittelflickaren vilja utsätta sig för faran häraf? Att gripa en förrymd missdådare eller att lemna sådana underrättelser som kunde leda till hans gripande vore