Göteborgsposten – 29 januari 1872, sida 1

Göteborg d. 29 Januari 1872. väderlekstelegrammet af gårdagen från pariserobservatoriet till härv. handelsförening upplyser att vinden igår var i allmänhet svag i vestra Europa. Lugnt väder återinträdde så småningom i Europa. Carlsdagen i går högtidlighölls härstädes i all enkelhet medelst kunglig salut från Otterhällan, flaggning från allmänna byggnader och i hamnen liggande fartyg samt musik vid vaktparaden å Gustaf Adolfs torg, dervid till sist utfördes solksångon Ur svenska hjertans djup. Offentliga föreläsningarne. I Lördags afton hade ett mycket talrikt auditorium infunnit sig å Mindre Börssalen för afhörande at akademiadjunkten d:r hors Fries första föeläsning öfver -Grönland, dess geografiska förhållanden, natur och klimat. Talarens lifliga och intressanta föred-ag åhördes under spänd uppmärksamhet, och hans träffande humoristiska infall väckte allmän munterhet. Efter en kort inledning gaf talaren sina åhörare en öfverblick af Grönlands geografi. Det är ett långsträckt land, egande en längd af omkr. 220 och en bredd af 120 sv. mil, samt är skildt från det arktiska Amerika genom ett bredt sund, Smith-sund, och Baffins bay. Det är till 739 lat. bebodt, isynnerhet på den vestra kusten, enär de från norr kommande isbergen, hvilka tölja längs efter ostkusten, derstädes förhindra all mensklig vistelseort. Grönland eger tvenne hufvudstädert, Godharn i dess norra och Godthaab i dess södra del. Landets yttersta udde är benämnd Cap Farewell, ett högst farligt ställe för sjöfarande, emedan det är en normal tummelplats för elementernas raseri. Under resan öfver Nordsjön till Grönland färdas man öfver ett det klaraste azurblå vatten och först vid annalkandet af den långsträckta kusten antager det en brungrå färg. Detta förra ansågs härleda sig af den från söder kommande Golfströmmen och det senare af de norrifrån kommande strömmar, hvilket dock befunnits vara ett misstag. Orsaken är helt enkelt den, att vattnet i närheten af kusten är uppfylldt af mikroskopiska växter och blommor till en sådan mängd att man så att säga föres öfver ett verkligt blomsterhaf. Dessa växter jemte den derpå varande mängd af infusorier tjena äfven till föda åt kustens fisksorter och till och med hvalarne sluka dem med begärlighet. En ofantlig mängd sjöfoglar gifva äfven tillkänna närheten af land och snart utsträcker sig en kal, snöbetäckt landtunga så långt ögat når. Norra delen af Grönland är ännu obekant för vetenskapen. Tvenne tyska polarexpeditioner utsändes år 1869 för att undersöka denna del, men blefvo båda utan resultat. Genom geografen Petermanns från Gotha bemödanden utrustades en expedition för att lösa frågan om ett aldrig tillfrysande polarhaf. Expeditionen kom äfven ganska högt norrut, men inklämdes snart mellan en massa ofantliga isberg och deltagarne nödgades tillbringa flera månader på ett. dylikt, tills det slutligen, efter ofantiga svårigheter och lidanden å de skeppsbrutnes sida, isberget drefs mot Grönlands södra sida och expeditionen kom i land på ett ställe benämndt Friedrichshal, hvarest finnes en liten tysk koloni. Talaren emnade en liflig, målande skildring af dessa majetätiska isberg, med gigantiska former och vackra i senomskinliga färgskiftningar, han hade sjelf under i ;n båtfärd varit i tillfälle att beundra de tusentals lägringar, de olika gestaltningar de framställa, tills le slutligen med ett våldsamt brak stycke för stycke törta ned i de sjudande böljorna. Ve den, som då ned en liten farkost kommer i dess närhet. Afven det inre af landet är okändt. Många förök att intränga dit äro gjorda, men grönländarne i jelfva rädas att vägleda naturforskaren, emedan de nse landet vara uppfyldt af vidunder och farliga jur, hvilka de till och med tycka sig se på aftånd, så snart de komma ett stycke bort från sina oningar. Prof. Nordenskiöld och doc. Berggren äro e, hvilka inträngt längst, men de kommo endast 5 vil då de nödgades vända om, dels af brist på lifsredel och dels af vandringens tröttande beskatenhet. På den vestra kusten påträffar man under somma1 en en ganska rik vegetation, isynnerhet på Dishoocn, der man finner den vilda nordiska alprosen, elljungen med dess konvaljelika blommor, maskroor och bläklockor mer och mer ju högre upp man ommer. Man får äfven här och der på sydkusten några små buskar och björkar, men: de äro och l