Göteborgsposten – 27 januari 1872, sida 1

blef blek af raseri. Brefvet var nemligen till honom sjelf och innehöll bjudning till ett viraparti föregående aftonen. Historien sörmäler ej, huruvida mannen blef mera human efter den betan och då ha vi naturligtvis all anledning misstänka, att han icke blef det. Gammal är äldst, tycker folk i allmänhet och i dessa dagar Sveriges hrr apotekare synnerhet. Först kom någon och påstod, att hr Helledaij i Falun är den äldste. Nej, sade hr Björklund på Trollhättan,undertecknad är äldst. — zviggt inte, anmärker en tredje, hr Pyhlson i Wenersborg å äldst både hvad privilegier och lefnadsår beträffar, ty ban har haft privilegier sedan 1818 och å 78 år gammal! Alltså hr Pyhlson är äldst, han lefve — och de andra med, förstås, både gamla och unga! I Thorsdags afton afslöt prof. W. Bauck den serie intressanta och lärorika föreläsningar, som han någon tid här hållit öfver Musikens historia. Föreläsarens grundliga studier i det ämne, han behandlar, hans formfulländade, praktfulla språk och hans förmåga att bland mycket godt utvälja det bästa till illustrationerna ha ej heller denna gång förnekat sig, hvarjemte han äfven nu till åstadkommande af de sistnämnda lyckats förvärfva sig biträde af vårt samhälles bästa musikaliska krafter. Af synnerligt intresse var den sista föreläsningen, då bl. a. en violinqvartett af Johan Wikmanson utfördes. Denne Wikmanson var troligtvis ända tillsdess en okänd storhet för de flesta af åhörarne, men en verklig storhet, som man ej utan skäl kallat vår svenske Haydn. Outsägligt intagande var också denna qvartett och gjorde ett djupt intryck på åhörarne. I Musikaliska akademiens bibliotek lära förvaras flera verk af denne mästare, hvars lefnadsbana en af vår samvetsgrannaste forskare, Dahlgren i sina Teateranteckningar, i korthet skildrar sålunda: Johan Wikmanson föddes i Stockholm d. 28 Dec. 1753, erhöll undervisning i klaverspelning och generalbas af kapellmäst. II. F. Johnsen, sattes år 1770 i lära hos en matematisk instrumentmakare i Köpenhamn, hvarifrån han dock rymde, emedan han blef illa behandlad; anställdes 1771 vid postverket i Stockholm, 1772 vid nummerlotteriet, der han blef kamererare 1778, var en tid organist i Holländska församlingen och fick sedermera 1781 dylik anställning vid Storkyrkan. Dog d. 10 Jan. 1800. Ett sekel har förgått och ännu tjusas vi af denne obemärkte mästares toner. Mästares? Ja, han var det... derom vittnade de toner, vi nyss hörde. Osktadt da sina prosaiska bestyr i postverket och nummerlotteriet hade han dock tid öfrig att utbilda sitt snille till storhet, ynglingomdilettanton, som vid tidiga år invigdes i goneraibasens hemligheter, som sedermera satte sin person i säkerhet för en matematisk bas af ej fullt så angenäm art, blef vid mogna år en mästare, hvars verk det tillhör vår tid att draga fram ur glömskans natt. Vår musikaliska allmänhet bör vara prof. Bauck särskildt tacksam, som gjort henne bekant med en svensk tonsättare af så högt värde. Men det är derjemte — utom de i Thorsdags exeqverande högt aktade hrr musici — någon annan, som allmänheten är skyldig tacksamhet. Det är föreläsningsstyrelsen, som, det är obestridligt, uppbjuder all sin förmåga för att anskaffa framstående föreläsare. Knappt har prof. Bauck hunnit lemna oss, knappt ha tonerna från ÅÅdla skuggor, vördade täder! hunnit förklinga i Mindre Börssalen förrän en annan talangfull föreläsare, med ett aktadt namn bland våra yngre vetenskapsmän och med anor inom vetenskapen som få, akademiadjunkten Thore Fries, redan i afton, vill börja att för oss upprulla taflor ur lifvet vid nordpolen, från deglada skälarnes land, Grönland, taflor dem han med egna ögon skådat och helt säkert på ett förträffligt sätt förmår skildra. En af våra bäst ackrediterade och följaktligen mest besökta kafeer, om vi ej misstaga oss, numera det äldsta här på platsen, hr I. Grischottis (t. d. Simens) har nyligen blifvit utvidgadt med en salong, dekorerad och möblerad efter nutidens smak. Den vackra, här mindre vanliga takorneringen, måladt och försyldt glas, är utförd af målaremäst. P. C. Rusch. Väggorneringen är endast provisionel. Denna i modern stil hållna utvikning af lokalen gör ett egendomligt, ingalunda obehagligt afbrott mot den mera gammaldagskarakter, som i öfrigt hvilar öfver lokalen och skall förträffligt harmoniera med den blifvande nya verandan och den trädgårdsanläggning derutanför, som på fullt allvar i vår skall företagas å den numera utvidgade gården. Göta Källares kaf bar jemväl undergått en genomgripande reparation. Äfven här är det yttre rummet försedt med ett dylikt glastak som det ofvannämnda. Äran at detta äfvensom af dekoreringen i öfrigt tillkommer målaremäst. G. Å. Rossing. De inre smårummen, som ända från landtbruksmötestiden varit afskilda från, äro numera förenade med kaföt. Ska det vara: frågade en landtpatron och räckte fram den massiva silfverdosan till den nykomne informatorn. Nej, jag tackar så mycket, men jag snusar aldrig. — Hvarföre det då? — Nej, jag är rädd... att . att... att bli täppt i näsan. — ÄÅh fad!, snörflade patronen och tog sig en jättepris, jag har förbadda bej du sdusat i tjugefäbb år, och äddå har jag idte blifvit täppt i däsad ! Från Riksgagen.