Göteborgsposten – 27 januari 1872, sida 1

styrmannen in på att fortfarande vakta på! statsrodret, den hotande krisen var öfver och på aftonen kramade hela diplomatiska kären tass med den högsinte patrioten, den varme fosterlandsvännen Adolphe Thiers. Det händer och sker för öfrigt så många andra märkliga saker och ting här i verlden, att kronikörerna sannerligen är ganska otacksamma om de klaga öfver brist på ämnen. j: Eller är icke detta ett märkligt tidens tecken, att från och med nästa år endast sådane elever mottagas i krigsskolan i S:t Cyr, som äro mäktiga det tyska språket. Unga, hetlefrade, fullblodiga franska krigarämnen tvungna att vara mäktiga den förhatlige fiendens idiom, det är alldeles som om svenska kadetterna på 1810:talet skulle ålagts att kunna — ryska. Att detta stadgande emellertid kommer att ha sitt goda med sig inses lätteligen; besittningen af fullkomlig kunskap i fiendens språk kan i krigstid leda till vida mera lyckobringande resultat än besittningen af det tappraste och bäst beväpnade regemente. Vidare läsa vi om huru den första jernvägstränen mellan Turkiet och Europa nyligen anländt till Stambul, Ågenomskärande den gamla seraljen, ett temligen närgånget sätt att uppträda första gången man visar sig på ett ställe. Slutligen heter det för nionde och nittionde gången att man har hopp om att återfinna Livingstone, denne ryktbare vetenskapsman, som nu i ett tiotal år så att säga lekt kurragömma med hela den vetenskapligt bildade, för honom så djupt intresserade verlden. Men det märkvärdigaste af allt torde nästan ändå vara att en viss ej behagar infinna sig. Hvar är han, har han cederat, echapperat, emigrerat? Hvilken han? Kors, rimmaren Frosten Vinter, vet jag, som här lemnat efter sig en sörjande trolofvad, fröken Slasque von Regenvurm, hvilken godhetsfullt visar oss sitt dimhöljda anlete hvarje dag och som vi önska så snart som möjligt måtte få pjuta den oskattbara sällheten att slutas i sin brudgums iskalla famn. Det stöter nästan på det löjliga det här att ha så godt som full vår i Januari månad. Gräsmattorna i Trädgården stå nästan lika gröna och saftiga som på senhösten, buskarnes knoppar börja svälla, styfmorsblomman och gossen i det gröna slå upp sina ögon mot hvarandra och fråga förvånade: Hvad behagas. är det redan vår: Tvifvelsutan få vi dock plikta för dessa alltför tidiga våransatser med en eftervinter af ampraste sorten; Hu! Ja, förlåt ärade ledamöter af G. S. K., älskare och älskarinnor af slädpartier med thy åtföljande små danstillställningar, men vi säga ändå hu! ty vi tänka på dem, som ha ondt om veden och totalt sakna tillgång både på glödgadt vin, pelskappor och svandunskantade bottiner. Redan om 6 veckor lärer inflyttningen komma att ske i det nya posthuset. Det förljudes, att hr generalpostdirektören vid sin härvaro för några veckor sedan uttryckt sin belåtenhet med det hela samt sjelf gifvit klaven till åtskilliga, tidsenliga anordningar i den nya lokalen. Bland dessa nämnes särskildt inrättandet af en korrespondenslokal en trappa upp för allmänheten, på samma sätt som i telegrafexpeditionerna, hvarest skola förekomma med skärmar försedda skrifbord, bläck och pennor samt till moderat pris brefpapper och kuverter samt dessutom tillhandahållas frimärken, postkuverter och korrespondenskort, en anordning som är förtjent af allmänhetens varmaste erkännande. Civilisationen utvecklar och förbättrar allt och snart skola poströfverier, posttrakasserier o. dyl. höra till framfarna tiders sägner, liksom inhumana posttjenstemän redan i det närmaste göra det. Från den gamla goda (:) tiden, då dylika menniskofientliga subjekter, dylika skräckeliga antropofager i figurlig bemärkelse icke hörde till undantagen utan till regeln, berättar man följande anekdot: Vid ett af rikets mindre postkontor fanns för mårga år sedan anställd en gammal postmästare af den äkta, despotiska sorten. Ve den, som ej passade på och inlemnade sin post i rätt tid, på slaget, efter hr postmästarens prober-ur, stängdes luckan och sedan bjelpte inga böner, inga hotelser, inga svordomar, inga tårar, inga blyga försök att kringgå lagen teologiska vägen. Men sedan luckan väl var stängd, posterade sig vår man der bakom och nu var det hans lust och fröjd att lyssna till de försumligas klagorop, förbannelser eller smekande Ack! och O! goa herr postmästare går det inte an för den här gången o. s. v. Då och då blandade han sin brumbas in i den allmänna klagolåten, nedkallande eller rättare uppkallande alla onda makter öfver Ådet sakr— packet, som ej kunde passa på tiden. En dag beslöto emellertid några muntergökar i den goda staden att dritva spe med den hårdhjertade tjenstemannen. Upplysningsvis må nämnas att denne var en stor älskare af en liten vira med thy åtföljande stora bruna, söta och sjudande om aftnarne samt att den, som visste smickra denna hans svaga sida någon enda gång kunde förmå den eljest obeveklige till att Åse genom fingrarne med ett försent anländt bref. En afton Lefter tiden knackade det på luckan. Gubben satt på sin vanliga plats likt spindeln i sin väf. Hvem f-n är det, som lefver på luckan? röt han ögonblickligen. .ii... a a