Göteborgsposten – 27 januari 1872, sida 1

är han den ende inom kammaren som i sjöväsendet är sakkunnig, och då hans åsigter på detta område äro deciderade, är det klart att hans anmärkningar skulle uppkalla sjöministern, hvilken replikerade hr Palander. Men hvad å ömse sidor anfördes var möjligen mera vägledande för statsutskottet än af intresse för de öfriga åhörarne. Från kapt. Mankells ståndpunkt var redan det ganska mycket, då han uttalade sin tillfredsställelse öfver, att regeringen föreslagit vissa skattenedsättningar; han förordade dock en mera utsträckt törmögenhetsskatt, men nedsättningar å den indirekta beskattningen. Att af befintliga öfverskottsmedel jemte bankovinsten bilda en särskild reservfond, ansåg han onödigt, samt att anslaget till Svea artilleriregementes kasernbyggnad ej bör beviljas, enär man ej borde hopa flera dyrbara etablissementer i det obefästade Stockholm utan förflytta dem in i landet. Landtförsvaret borde ordnas före sjöförsvaret, hvilket senare dock aldrig kunde bli betryggande, och med anskaffande af skjutgevär kunde anstå, så länge icke armorganisationen är genomförd. Nu vore rätta tiden inne, om statsutskottet fäste afseende på talarens yttranden, för bevillningsutskottet att nedsätta skatterna, och om Andra kammaren begagnade sin grundlagsenliga rätt att beskatta svenska folket — äfven nu, likasom i fjor, glömde tal. Första kammaren —, så hade den fullgjort sin pligt och då behöfde den icke låta skrämma sig af några anspelningar på 1772 års revolution, ty den som nu skulle försöka en sådan skulle bränna sig på fingrarne. Dermed slutade tal. sitt föredrag; men besynnerligt nog hördes ingen med honom instämma, och på hvad han yttrat och yrkat lade icke heller den statsrådsledamot som var tillstädes någon vigt. Afven på hr Jöns Pehrsson hade den goda ekonomiska ställningen gjort ett godt intryck, och pastor Törnfelt var vid godt lynne; men den förre var icke nöjd med att skuldsättningen fortginge. Hr Hierta var deremot, som vanligt, icke riktigt nöjd. Tullen på socker ansåg han borde nedsättas, enär denna artikel, enl. läkares intyg, vore nyttig för helsan. Han komplimenterade regeringen som under den korta tiden mellan rikadagarne åstadkommit en så diger volym (tal. bugade sig och fläkvale med den k. propositionen); men departeuontscheferna hade också gjort sig till tjens:villiga frambärare af allt hvad de underordnade myndigketerna hemställt. Han erkända emellertid, besynnerligt nog, attsriksdag Il founaa sig. i on svag ställning gen :t den— byråkratiska: skap understödda på tryckningen. Sannolikt var det just denna sakkunskap å den ena sidan som urståndsatte hr Hierta att uppträda mot mer än ett enda äskadt anslag, stort — 10,000 rdr, till skritvarehjolp vid Kristianstads hofrätt, dervid tal. föreslog såsom besparingsutväg ett rättskipningssätt, som tal. ganska eäkert skulle vara den förste att ogilla vid sådana tillfällen då han sjelf vore part. Att tal. icke ville bifalla några anslag till landtoch sjöförsvaret torde ej behöfva sägas; men att i den riktningen uttala sig vore nästan farligt; han angaf på siffran huru många de voro som intresserade sig för stora militäranslag, och så tillkom en viss öfverspänd fosterlandskärlek som gjorde sitt till. Mot slutet af sitt föredrag kryade talaren upp sig; han lade statsutskottet på hjertat — riksdagen äfvenså — attiafseende å de äskade anslagen göra afslag till regel och bifall till undantag, erinrande att representationen kan af folket blifva betraktad som en börda i stället för en välgerning. Efter det landshöfd. Almqvist gjort några anmärkningar vid ett begärdt anslag till en skogsinspektör i Norrbottens län, hvilket tal. väl ansåg behöfligt, men borde ställas till skogsstyrelsens disposition — fick frih. Gripenstedt ordet och förklarade, att ehuru han ej hyste någon benägenhet för diskussioner vid ett ärendes remitterande till vederbörligt utskott, ansåg han sig nu böra upptaga till bemötande åtskilligt som af föregånde talare anförts, isynnerhet beträffande det hos oss antagna beskattningssystemet. En måttlig och rätt afvägd kapitationsafgift vore ingalunda obillig, enär ibland samhällets olika åligganden många funnes som vore rent personella och som af hvarje dess medlem toges i anspråk, och just derföre borde ock hvarje i mån afsin förmåga bidraga till statens bestånd och erinras att han tillhörde samhället. Kapitationsafgisten hade förr varit vida högre, och öfver propositionen att den nu skulle nedsättas fanns intet skäl till en billig klagan. Att, såsom åtskilliga förordat, bygga hela beskattningsväsendet på inkomstskatt, kunde ej efter teorien genomföras; vilkoret derföre vore årliga utgifter af alla skattdragande. Och lika omöjligt vore det att åstadkomma den erforderliga kontrollen på uppgifterna, utan att en olidlig inqvisition i den enskildes förhållanden infördes. Man hade visserligen sökt göra de indirekta skatterna förhatliga, såsom i högre grad drabbande den fattige än den rike. Men härvid borde dock två vigtiga omständigheter beaktas; den ena att det står i hvarje persons eget skön att lindra trycket af denna beskattning genom att inskränka eller undvika bruket af de med tull åsatta öfverflödsvarorna, hvartill väl spritdrycker, tobak m. m. och i viss mån äfvensssocker och kaffe må räknas; och den andra att de förmögnare tillfölje at sina letnadsvanor genom den vida större förbruk4. 0—L—e en be