Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 3

—— 8 ÖC 1119TGTULIVOT 10111910 OMM hundrade år, under hvilka det i de många upptäckta länderna endast påträffades så trakter, hvilka voro rika på ädla metaller. Man uppgaf tron på ett Eldorado och sökte ersättning derför i alkemien, hvilken isynnerhet idkades under denna tid. Man ville finna konsten att sjelf göra guld, likasom man genom andra spekulationer ville ersätta den andra reaktionen. Och likväl låg guldet tätt intill ytan i flera af de länder, europeerna tagit i besittning, t. ex. i Öfra Kalifornien, i närheten af de franska jesuiternas missionsbyggvader. Men det var, som om verldsanden dolde jordens skatter för att åter begagna dem i starkt upprörda tider. Ty kort före 1848 upptäcktes den stora guldrikedomen i Kalifornien och några år derefter liknande rikedomar i det sydliga Australien, och till båda dessa aflägsna vidsträckta länder strömmade många tusende europeer, vilda krafter och oroliga andar, hvilka icke kunde finna sig i utgången af de år 1848 försiggångna omhvälfningar, malcontenter och desperatister, hvilkas närvaro i Kalifornien under de första tio åren ledde till så anarkiska förhållanden, att den strängaste lyncbjustice blef nödvändig för upprättandet af ordning och säkerhet. Nu är Kalifornien en väl ordnad stat i den nordamerikanska Unionen med omkring 600,000 innevånare; men hvilken lättnad var det icke för många europeiska stater efter 1848, att en stor del af de energiska revolutionära krafterna absorberades af de fjerran belägna amerikanska och australiska guldländerna, och huru mycket svårare skulle icke i motsatt fall genom deras qvarstannande i Europa återupprättandet af den rubbade ordningen ha blifvit? Visserligen utvandrade äfven då och senare mångfaldiga hederliga, lugna europeer till de nyupptäckta guldländerna; men de komma ej vidare i betraktande, utan för så vidt som de likväl alltid måste räknas till de missbelåtna, hvilka vänta attifrämmande verldsdelar finna något bättre än de hoppas ernå i sitt fädernesland; men om också mången af dem saknas af sina närmaste, så kunna de likväl icke sägas vara i det hela taget saknade; de ha snarare genom sin utvandring lemnat plats för andra. Men nu — under och efter de starka skakningar, som ae sista årens nandelser tramkallat i Europas politiska och sociala förhållanden — kan det väl anses särdeles tidsenligt, att det, vid sidan af utsigten till att vinna rikedomar genom spekulationer i olika riktningar, upptäckes nya aflägsna guldoch diamantländer. — På Nya Caledonien, den stora, långsträckta ön i Sydhafvet, öster om Nya Guinea, som fransmännen för en del år sedan tagit i besittning och dit största delen af de till deportering dömda kommunisterna från pariserupproret skola transporteras, har man enl. de nyaste underrättelserna funnit guld i ansenlig mängd, eller rättare iså stora klumpar, att tron på rikhaltiga lager derigenom väckts. Bekräftandet af denna upptäckt skall säkert försona många af de deporterade med föreställningen om,det öde, som väntar dem, desto heldre som klimatet på Nya Caledonien är vida bättre än i Cayenne, ide sumpiga trakterna af Guyana, dit de franska fångarne deporterades år 1852. För öfrigt kommer vetenskapen i nyare tid upptäckten af de ädla metallerna till hjelp; den är icke längre inskränkt till en slump, emedan man redan af bergens yttre bildning och sammansättning kan sluta sig till, om de innehålla guld, eller de derifrån nedstömmande floderna medtöra guldsand. Hufvudlandet för de nya upptäckterna i denna riktning är Sydafrika, neml. de tvenne republiker, som bildats i det inre af landet af de från Caplandet utvandrade holländare, fristaten Oranje och den Transvaalska republiken, båda af stort omfång, men med en jemförelsevis mycket ringa, till en del nomadiserande betolkning, hvilken utbredt sig långt mot norr, fram mot 22:dra gr. S. bredd, intill floden Limpopo. Mellan denna flod och de närbelägna bergen har man funnit rika guldfält, hvilka helt säkert redan ditlockat en brokig befolkning, och ännu större och rikare guldländer skola finnas norrut i Moselikatzis negerrike och på vägen till de portugisiska besittningarne vid Sosala. En vetenskapligt bildad resande, vid namn Mauch, hvilken i flere år uppehållit sig i dessa trakter, har i fjor derifrån tillskrifvit den bekante geografen d:r Petermann i Gotha, att han nu trodde sig snart skola finna ruinerna af det berömda Ophir, hvarifrån konung Salomo lät hemta guld. Härmed må nu vara huru som helst; vägen till dessa guldländer måste i alla händelser först bli mera känd och tillgänglig, innan det kan blital om en större europeisk invandring. Båda dessa fristater äro afskurna från hafvet, och de ha så godt som ingen annan förbindelse med Europa, än genom det engelska Caplandet, isynnerhet öfver Port Elizabeth vid sydkusten. De båda fristaterna särskiljas från hvarandra genom Vaalfloden, vid hvilken man för omkring två år sedan i en stenöken, der de svarta basaltpelarne skjuta upp ur alluvialsanden, funnit diamanter jemte andra mindre dyrbara ädelstenar. En med hvarje dag växande befolkning har här strömmat tillsamman, från republikerna och Caplandet: holländare och engelsmän, lycksökare från olika europeiska länder, hottentotter och griquer, negrer och spekulanter, som bygga hoteller