Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 2

Då den folkhop på hvilken han haft sina blickar fästade efterhand syntes blott såsom en stor fläck i det dunkla fjerran, släppte mannen sitt tag i staketet och gled frivilligt tillbaka ner i diket, mumlande. — So så, nu äro de borta och må f—n taga dem? Det skall åtgå någon tid innan de hinna tillbaka öfver slätten sedan de väl funnit sitt misstag och ännu längro tid skall åtgå innan de hinna upp hit; och om blott pojkarne hänga med hvilket de naturligtvis skola göra — så länge de kunna spela dem skälmstycken — och fortfara med sitt larm, skall jag godt kunna höra när de nalkas. Jag ser ej att jag kan vara säkrare än der jag är så vida ej skogvaktarne komma; men den här skogen ser ej ut som en skog för fasaner eller annat villebråd. Jag är sönderbråkad och trött som en hund. Mannen kastade sig derefter baklänges, lade sina fängslade händer under hufvudet och var om några ögonblick försänkt i djup sömn. MHan reste sig efter en stund yrvaken och med en ed på läpparne samt ett uttryck af vild beslutsamhet i ansigtet. — Tillbaka! ropade han, eller — Derefter såg han sig förvirradt omkring och ryste.