Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 1

——— — — ———n — Jag skulle vilja känna denna qvinnas historia, Frank, sade Ellen, då de befunno sig i båten och återvände till stranden. — Det är den vanliga, färmodar jag, sade Frank: en drinkare till man, ett utblottadt hem, mannens plötsliga död och en subskription bland grarnarne för att hjelpa henne ut ur landet. Hon är sannerligen ej något sirdeles lofvande subjekt, men jag skall se till henne under resan emedan min älskling tycks ha fattat intresse för henne. — Oh, hvad jag gerna skulle vilja se dig ända till sista ögonblicket, min egen Frank! sade Ellen under det de voro på väg upp till hotellet; men det tycks ej kunna ske. Onkel är så angelägen om att komma härifrån med tåget, och dessutom skulle vi ju, äfven om vi qvarstannade, ej få se dig eftersom du skall dinera tillsammans med de der otäcka karlarne. — De der otäcka karlarne, min älskade, sade Frank småleende, äro min egen lagkarl, hvars bemödanden jag har att tacka för allt hvad jag kunnat rädda undan ruinen, samt min kusin, som visat sig vara en af de bästa menniskor i verlden. Det är en gammal uppgörelse att de skola dinera med mig min sista afton i England. Då de anlände till hotellet funno de mr Womersley redan göra förberedelser för afresan. Den gamle gentlemannen var så ovanligt knarrig, att Frank vågade uttala en förmodan att han blifvit störd under sin vanliga eftermiddagslur. — Du har rätt, min käre gosse, sade den gamle