Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 3

cöö VD AN styrd, hrr arkäologer ha visserligen ej kunnat förlika sig med de sedvanliga centifolie-artade juponerna, utan medgifva istället några qvartor genomskinligt flor, som vid den ringaste rörelse luftigt fladdra åt alla himlens väderstreck. Medgif att det ligger någonting Ånoch nie dagewesenes i en dylik arkäologisk deshabill vid modern gasbelysning! Stycket hvimlar af s. k. Trucs, dessa hexerier, som framkallas genom blixtsnabba dekorationsförändringar. Den mest lyckade af dessa är det formliga styckandet af den gamle trollkarlen Keribibi, som midtför åskådarnes ögon rådbråkas, beröfvas armar och ben och halshugges. Hvart den skådespelare, som vi ögonblicket förut sett lifslefvande framför oss under denna exekution tar vägen, var mig omöjligt att urskilja, så öfverraskande väl utföres trolleriet. Icke mindre lyckad är scenen på Apornas ö, dit en afdankad minister blir kastad genom ett skeppsbrott, åstadkommet af sientligatrollmakter. Ett sällskap af chimpanser, orang-outanger, gorillor och babianer omringar den vilsekomne öfvergifne ministern, som ej kan göra en enda rörelse utan att bli, i ordets egentliga mening, efterapad. Han höjer på armen — alla aporna höja på armen, han nickar med hufvudet — alla aporna nicka med hufvudet, han läser — alla aporna läsa, han vänder om bladet — alla aporna göra detsamma. En pantomimisk unisono som stegrar sig till höjden at narraktighet och som i nödfall, borde kunna komma en vatikansk konklav att dra på munnen! Hvilken skada, sade vi till oss sjelfva vid åskådandet deraf att den arme ministern är störtad och förvisad från sitt land .... Apscenerna tillhöra ju egentligen hans ministerlifs glansperiod, den tid, då hvarje hans ord var ett orakelspråk och alla hans handlingar funno servila efterapare — hvilken satir på en allsmäktig ministers omgifoingar...! Satir! Du store Antonius, satir var just hvad jag satt och spejade efter under fem långa akter, jag spionerade efter social-politiska! anspelningar, vädrade efter det attiska salt, som man kunnat vänta utströdt af Aristophanes-Sardou; jag tänkte mig, att Roi Carotte åtminstone borde kunna jemföras med Grand-Duchesse de Gerolstein, nej, vara bättre, mera drastisk, mera tidsenlig. Hvilken missräkning, hvilken mesalliance, om Åkonungen skulle få get infallet att fria till storhertiginnan! Om politiska tendenser eller allusioner ligga till grund för hr Sardous elucubrationer, derom kan jag, uppriktigt sagdt, ej ge någon upplysning; den, som kunnat upptäcka sådane, måste ega falkögon. Försöka vi nu mellan de förbluffande dekorationsförändringarne och bländande kostymerna att utleta något slags handling i styeket, så finna vi intrigen vara ungefär följande: Roi Carotte, som valt sig en dålig witz till familjenamn och skalet af en morot till klädedrägt, usurperar en lättsinnig ung furste, Fridolin IV:s tron och brud. På en god fes anstiftan skall emellertid Fridolin genomgå och luttras i lifvets skola, nemligen detta sagolif, hvari antiken, Polynesien och Jardin Mabille beröra hvarandra; luttrad genom sällsamma äfventyr och mångfalldiga Truas återvänder han hem till sina stater, förjagar kung Morot, som under tiden blifvit ett fjoskigt och viljelöst redskap i sin gemål, drottning Kunigundas händer, intager åter sin fädernetron och fortfar sedan att regera vid sidan af sin älskade Rose-du-Soir till sin egen och sina undersåters tillfredsställelse. Är det nu kanske Sardous mening att man istället för Carotte skall läsa — Napolcon, i stället för Kunjgunda — Eugenie, i stället för Fridolin — grefven af Paris? Har han velat dramatisera den orleanistiska Odyssåen, velat på detta sätt uppenbara sin blyga förkärlek för borgarekonungadömet, en känsla, som han hittills på det omsorgsfullaste dolt för sina intimaste vänner?... allt detta är frågor, hvilka jag anhåller att hvar och en efter eget tycke behagade besvara. Denna parodi på allt sundt förnuft i dramatiskt hänseende har naturligtvis redan fått sin parodi: La Reine Carotte, bufvudrollen utförd af Thresa, och det förljudes att Victorien Sardou sjelf är sysselsatt med att skrifva en republikansk pendant till sin konvung. Under titeln Ratagabas skulle deri exdiktatorn Gambettas hjeltedater sättas i scen. Kanske skall vår nye pariser-Aristophanes bättre lyckas i att karrikera republiken! Så långt korrespondenten. Af hans ironiska, men, efter bvad det vill synas, dock ej öfverdrifna resumå af stycket, framgår klarligen att det måste vara ett lappri, utan allt estetiskt värde. Det är i högsta måtto beklagansvärdt, att en talang af stort värde kommit så på afvägar och detta endast för att tillfredsställa sin guldtörst, sin, för att göra en ordlek på förf:s eget språk, nnmera prononcerade passion pour ns vivre que de carottes, d. ä. uttydt: sin passion att snåla till sig så mycket som möjligt. Kung Morot har redan börjat spöka både här och der inom svenska tidningspressen, har redan blifvit ett Eris-äpple, mellan tvenne goda vänner bland hufvudstadsbladen: Nya Dagl. Allehanda och Dagens Nyheter. Striden gäller täppan, hvarest morotnotisen blifvit plockad, och Dagens Nyheter har, som bekant, alltid velat spela herre på täppan, hvarföre tidningen också drager åstad med samma oförfärade mod som alltid. Dagligt Allehanda tuggar på en morot! utropar