Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 3

Sv YLUSG YWJ, 0 mans CU KML ROUGH På allas läppar, då man för ögonblicket glömde bort att tala om Paris, det stackars belägrade Paris, läckerhetens och förfiningens fordna hufvudstad, som nu dag för dag, timme för timme närmade sig hungersnödens qval, föga anande att dock ännu hemskare fasor stodo färdiga att svinga sig öfver fästningsmurarne, för att sprida död och jämmer i deras mest skräckinjagande form bland de beklagansvärda i den redan så hårdt träffade staden: det inbördes krigets fasor nemligen. Man sökte bakom murarne i det längsta hålla modet och förtröstan uppe och skickade likt fordom Noach i arken bevingade sändebud med lugnande helsningar till de många vännerna derute i den vida, vida verlden. Så skrefs just vid denna tiden sistl. år i ett ballongbref från Paris bl. a. följande: Det bröd, som nu bakas här, är förståndigtvis uppblandadt med korn och ris, men ändå fullkomligt ätbart; på hästkött finnes god tillgång ända till fram i Mars och vinet behöfver ej utrationeras. Vi äta godt smör tillagadt af pomada och af sotet i våra skorstenar på hvilket vi naturligtvis ha riklig tillgång, frambringas ett förträffligt fett, som i intet hänseende röjer sitt ursprung. Hundköttet smakar lika godt som rådjursragout, af råttor tillagar man ypperlig lärkstek och af ben, hvilka kemiskt preparerats, erhålles en god köttsoppa. Ett år bar förgått, man talar ej längre om Longwy, Bazeilles eller branden i Louvren, man spisar icke längre hund eller katt och pomadsmör, sotfett och kemiskt preparerad bensoppa äro delikatesser, för hvilka man nu betackar sig. Och allt detta lär det väl ej kunna falla någon in att förtänka Paris och parisarne. Svårare är det att fatta huru man med en sådan obegriplig lätthet kunnat återgå till det gamla, glittrande men innehållslösa lifvet, de stormande, ursinniga frivolitetens mysterier. der skamlöshetens gudinna dikterar lagarne och lastens sminkade prestinnor ombesörja ceremonierna. Att så dock beklagligen måste vara fallet framgår deraf att senaste operamaskeradbalen beskrifves som, om möjligt, ännu mera vvild än i fordna tider, att Theresa, den otuktiga visans diva, åter blitvit en sångerska på modet, att hela Paris nu under en tid af flera veckor ej tänkt på, talat eller skrifvit om annat än — kung Morot, le Roi Carotte. som stycket på originalspråket kallas. ... Man bör dock ej vara alltför sträng!, invänder någon, det påstås ju med en till visshet gränsande förmodan, att de hvilka för närvarande lefva som ursinnigast i det glada Paris äro engelsmän, amerikaner, ryssar och andra njutningsrika och förmögna utländningar, .. Må så vara, men arrangören af maskeradbalerna å stora Operan är fransman, han, lika väl som Victorien Sardou, hvilken skrifvit texten till Le Roi Carotte och som förut visat sig vara en författare med tillräcklig talang för att han nu, då han ej längre behöfver skrifva för bröd, borde med vämjelse vända sig bort från och ej besudla sin penna med dylika Åfeerier, uti hvilka nuditeter och slipprigheter utgöra de mest retande lockelserna! j Till bevis på att detta vårt omdöme om förf:s till Nos Intimes, Patris, m.fl. skådespel, senaste dramatiska opus ej är alltför strängt, anföra vi här nedan, hvad en korrespondent till en högt aktad utländsk tidning skrifver om samtalsämnet för dagen: Igår afton (d. 13 Jan.) bevistade jag generalrepetitionen i Gaite-teatern af Le Roi Carotte, comedie-feerie i 5 akter at Victorien Sardou och Jacques Offenbach. Beundra, jag ber, det sinneslugn, hvarmed jag meddelar er detta. Sedan veckor, sedan månader har Paris teaterverld med seberaktig otålighet afvaktat detta märkvärdiga ögonblick, jag känner fantaster, som till den första representationen idag betalt hundradetals francs för sina platser, jag vet att en förskräcklig intrig hopspunnits mot det nya stycket, att Åe club deg cols casss. samlingsplatsen för alla imperialister af renaste vatten, svurit på att hvissla ut stycket vid ringaste anspelning på exkejsaren; det är mig ej obekant, att Galåtåteaterns direktör, Boulet, ruinerat sig för denna Sardou-Offenbachska skapelse, att han för kostymer och dekorationer gifvit ut nästan lika så mycket som vicekonungen af Egypten för uppsättningen af operan Aida — fem gånger hundratusen fres ungefär — att han, endast sör att få in omkostnederna för stycket måste ge det för minst 200 fulla hus, allt detta vet jag och var, som sagdt, en af dessa afundade, lycklige dödlige, hvilka fingo öfvervara generalrepetitionen. Och ändå skrifver jag lika lugut derom, som vände sig frågan kring en obetydlighet, t. ex. 1000:de föreställningen af Trollflöjten. Repetitionen varade efter gammal parisersed till bortåt kl. 2 på morgonen, då jag lemnade teatern, halffånig af handlingens erbarmliga gallimathias men helt bländad af mise-en-scenens exempellösa prakt. I andra akten når dekorationssvindeln isynnerhet sin höjd, det är ej vanliga teaterscenerier, det är sannskyldiga konstverk, som rullas upp inför åskådaren i raskt vexlande trollbilder ... Der skåda vi t. ex. Pompeji, som för våra ögon strålande reser sig ur sina ruiner — Pompeji, sådant det lefver, röres och hafver sin varelse, sådant det älskar, sjunger, dansar och ler — en trogen, väl studerad, in i de minsta detaljer fullkomnad bild ur det roSA or ae LK — D T— —